Åhus 6/12-2014. Foto: Astrid Nydahl |
Lördagsmorgonen var precis så fasansfull som jag väntat mig. Vi åkte alltså till havet för frukost. Var helt ensamma där. Havet låg stilla och blankt. Jag tänkte på Tobbe och på den inbjudan jag i e-posten fått från mitt äldsta barnbarn. Hon vill se oss på besök när hon fyller 17 år. Så ser pendeln ut: sorg och glädje i var sin ände av skalan. Och det är för de levande jag måste leva, även om det just nu känns både svårt och tungt.
Sedan igår står jag åter i valet och kvalet. Hur ska jag förhålla mig till det politiska spelet? I mitt mångåriga förakt för den politiska klassen har det också konserverats hållningar och ståndpunkter som logiskt sett förpassar mig till betraktarens plats. Vi får se när det närmar sig. I bilen hem talade vi om den vedervärdiga propaganda som för tredje gången på ett halvt år kommer att skölja över oss, från nyhetssändningar och pressmaterial. Det är i sådana situationer jag vanligtvis vänder ryggen åt dem och gräver ner mig i mycket gammal litteratur.
När jag skriver detta befinner sig Tobbes syskon i hans hus för att gå igenom vad som finns och vad som ska göras med det. Jag är tacksam att jag slipper vara där. Det gör alldeles för ont och tids nog ska jag samla kraft för ett sista besök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.