Fascismen och att ta i det förbjudna

Foto: Astrid Nydahl

Jag känner till fenomenet sedan tidigare. Tar man i sådant som kallas "fascism" och "rasism" i samma text som SD förekommer blir man utsatt för en storm av särskilt slag. Det är inte bara negativt. Det är rentav ofta positivt. Min blogg hade under söndagen extremt många läsare. Människor som googlat på de där orden och kopplat samman dem med välkända personer och organisationer hamnade förr eller senare på min blogg, närmare bestämt på den text jag lade ut under söndagen: Vem är numera fascist i svensk politik?

Det ska hållas val igen, för tredje gången sedan i maj månad. Vem orkar seriöst bry sig om det? Jag misstänker att valdeltagandet kommer att bli lågt. Men jag kan också ha helt fel. De senaste opinionssiffrorna för SD pekar rakt uppåt. Om svenska folket följer med svansen av godhetsprofeter som mässar om "fascism" och "rasism" kan det ju istället mobiliseras en form av "renhållnings"-trupp som röstar bara för att "stå fascismen emot". Utifrån en skenbild och vanföreställning röstar man för att stärka den egna känslan av ofelbarhet, godhet och generositet.

Ingenting kan hållas för otroligt.

Också det stolligaste bland stolligheter har en framskjuten plats i Sverige.

Alltför ofta tas stollarna för seriösa människor, det kan vi lära av det faktum att MP hamnade i regeringsställning. När en närmast religiös miljörörelse sätter agendan blir också situationen ohållbar. Om de gröna och vänsterpartiets röda gör det i lika hög grad blir resultatet katastrofalt. Och det säger jag trots att dessa två partier är mycket små.

Låt oss anta att moderaterna alldeles snart väljer Madame Batra till ny ordförande. Låt oss anta att Herr Pingstkyrka åker ur riksdagen med sitt gäng. Låt oss sedan anta att SD kommer tillbaka med ännu fler riksdagsledamöter. Hur kommer situationen då att se ut? Jag antar att M kommer att hålla ställningarna på ett ungefär. Om man fortfarande kan tala om en allians efter det valet måste den rimligen sondera i trakter de säger sig aldrig vilja beträda. Annars börjar cirkusen om från början.

Tänker sådana tankar nu och undrar hur "Den humanitära stormakten" och "Öppna era hjärtan"-politiken ska kunna hanteras när den redan befinner sig i det orealistiska och i de drömmarnas land där man upphört tänka realistiskt och logiskt. Handen på det öppna hjärtat: är det rimligt att Sverige och Tyskland tar emot 50% av alla Syrienflyktingar? Är man fascist om man ställer sådana frågor?

Får jag bara påminna om vad Tove Lifvendahl (med en gedigen bakgrund i det moderata skiktet)  skrev i söndagens Svenska Dagbladet:

"Om SD:s enda motstånd framöver blir att andra berättar att de är fascister, nazister och rasister, kommer de andra partierna att förlora. SD:s bästa stöd fås just nu från dem som inte orkar/förmår fundera på själva sakfrågorna, utan nöjer sig med att anklaga alla som lyfter frågor om tillkortakommanden kring migration och integration för att fiska i SD:s grumliga vatten. Så upprätthålls ett förödande tankeförbud som verkar direkt kontraproduktivt; i stället för att politiker känner sig tvungna att fundera på vad de kan göra för att ändra på det som är problematiskt – och därmed reellt kunna utmana SD – blir resultatet att frågorna undviks helt."

Därmed sätter hon fingret på en av de allvarligaste sjukdomarna i det svenska samhället: ilskan i form av näven i fickan, tystnadskulturen, "samförståndet", stigmatiseringen och ovilja att ta i sakfrågor som kan orsaka obehag, aggressioner och/eller utfrysning.

Sist vill jag ge ett exempel från söndagens TT-telegramskörd på hur det ängsliga, radikalt tillbakahållna och förblindade Sverige ser ut:

"I dag hölls i många kyrkor förbön för vårt land och den uppkomna politiska situationen. Initiativet kommer från Sveriges kristna råd (SKR) som i veckan uppmanade alla kyrkor att be för vishet och vägledning för alla dem med ansvar för samhället, och om ett 'politiskt klimat präglat av dialog och respekt och om ett samhälle som värnar om alla människors värde och värdighet'. SKR är ett nationellt ekumeniskt organ som samlar så gott som alla kristna församlingar genom de fyra kyrkofamiljerna – ortodoxa och österländska kyrkor, lutherska kyrkor, frikyrkofamiljen och romersk-katolska kyrkan."

På den här punkten kan de kristna samfunden enas. Men om de ställdes inför frågan om den islamistiska terrorn och förföljelsen, morden och fördrivningarna av sina kristna bröder och systrar i Mellanöstern, skulle de med all säkerhet darra på underläppen och presentera alla sin förbehåll. Det säger, om inte allt, så ganska mycket om tillståndet i nationen och dess andliga "ledare".