Enzo Traverso om judenheten och frigörelsen

I sitt verk Auschwitz, Marx och nittonhundratalet (Bokförlaget Röda Rummet 2006, översättning av Per-Olof Mattsson) skriver Enzo Traverso:

Franska revolutionen frigjorde dem (judarna), omvandlade dem till ”människor som alla andra”. Men det pris som de avkrävdes för jämställdhet var förnekandet av deras speciella identitet. När de väl blev medborgare, förutsattes judarna inte längre vara judiska. Eftersom den universella människan juridiskt sett bara existerade inom nationalstaten, uppmanades judarna att omvandla sig till franska män och kvinnor, italienare, tyskar och så vidare. Upplysningens arvtagare vågade, oavsett om de var liberaler, socialister eller marxister, inte ifrågasätta detta paradigm om homogenitet, utjämnande av skillnader. Under 1800-talets gång avlöstes således kampen för frigörelse av plikten att assimileras. Motstånd likställdes med obskurantism, avvisande av ”framsteg” och beskrevs även som längtan tillbaka till ghettot. Med den inställningen blev det enda möjliga sättet att bevara judiskheten att ”normalisera” den, att inte definiera den som något ”annat”, utom i form av en judisk nationalstat. Sionismen var ett barn av en kultur som inte kunde föreställa sig mänsklig mångfald bortsett från och utöver nationella gränser. Antisemiter förblev, å andra sidan, intresserade av verkliga judar, inte av abstrakta judiska medborgare, som i deras ögon inte var något annat än en optisk illusion, ett bedrägeri, en förklädnad som gjordes möjlig av demokratin och moderniteten. I och med slutet på den borgerligt liberala eran, vilket förebådades av första världskriget och definitivt fullbordades genom de följande årens framväxt av totalitära regimer, berövades Europas judar, långsamt men obönhörligt, allt som de uppnått genom frigörelsen, emancipationen. De berövades sina rättigheter, blev än en gång ett folk av paria, statslösa, förvisade, en sårbar, diskriminerad och förföljd minoritet, som drevs från land till land, utsatta för alla former av trakasserier och slutligen utrotade under en i det närmaste allmän likgiltighet. De berövades tyskt medborgarskap 1935, italienskt 1938, österrikiskt 1938, franskt 1940 och så vidare och skyddades som judar inte längre av någon internationell rätt. De blev ”överflödiga” varelser.

Hela texten finner man här. Den är 87 sidor lång och ytterst intressant.

Varför citerar jag nu detta arbete? Är inte frågan om de nationella minoriteterna tillräckligt luftad redan? Man skulle tro det efter allt som skrivits och sagts de senaste månaderna. Men eftersom jag själv bidrog till begreppsförvirringen (med två större texter som jag tagit bort) anser jag att detta kanske kan vara en bättre och klokare ingång till ämnet.

I sitt förord skriver Mattsson bland annat:

Den tyska imperialismens försök att erövra hela Europa mellan 1939 och 1945 misslyckades. Storkapitalet hade överlåtit den politiska och militära makten till de nazistiska ledarna med Adolf Hitler i spetsen. Förtryck mot arbetare och internering av aktiva socialister och kommunister var vad borgerligheten förväntade sig att få ut av sitt stöd till nazisterna. En viss diskriminering av judar, och andra grupper som ansågs främmande i det tyska samhället, var också förväntad. Men någonstans mellan den punkten och det fullskaliga försöket att helt utrota Europas alla judar under andra hälften av världskriget överträddes en gräns. Diskriminering och förföljelse övergick till något som ofta även trotsade kapitalismens ekonomiska rationalitet. Istället för att producera för den tyska krigsmaskinen och hemmafronten, började en del läger att enbart framställa död (…)

Den fransk-italienske statsvetaren Enzo Traverso är född i Italien men bosatt och verksam i Frankrike. Han har varit universitetslektor i judiska studier vid Ecole des Hautes Etudes en Sciences Sociales i Paris och undervisar för närvarande i statsvetenskap vid Jules Verne-universitetet i Amiens. Traverso är idag en av de mest kända företrädarna för den radikala vänstern i den fransktalande världen när det gäller studier av Förintelsen, eller Shoah som han föredrar att kalla det judiska folkmordet under andra världskriget.

Jag rekommendera en läsning av hela texten eftersom den på ett klokt sätt hanterar just de ämnen som titeln anger: Auschwitz, Marx och nittonhundratalet

Egentligen tror jag att man inte kan nöja sig med dagspressens pajkastningar om man vill förstå dessa frågor. Vill man bidra till att släcka den antijudiska brand som nu åter härjar i Europa kan och bör man börja med frågorna om nationell identitet, minoritetspolitik och medborgarskap.