Céline sedd genom Ekerwalds ögon

"Jag har kränkt världens fåfänga, därför måste den ha ihjäl mig." (Céline till Albert Paraz den 4 mars 1951)

Med dessa ord inleder Carl-Göran Ekerwald sin bok om Céline. Liv och tänkesätt (2003).

Ekerwald skrev en omfattande svit böcker med biografiska porträtt, dessförinnan handlade de om Nietzsche, Goethe, Shakespeare och Voltaire. I sviten med det gemensamma namnet Liv och tänkesätt tar han i Célineboken itu med samma typ av frågor som med de andra; hur det privata livet utvecklar en karaktär, hur tiden och det omgivande samhället formar karaktären till en mänsklig ståndpunkt vid sidan av de gängse. Med Céline tittar han inte bara på läkarbanan, giftermålet och skilsmässan för att se det privatas grund. Ekerwald är särskilt noga med att visa hur krigen i Célines fall blir ramen inom vilken det mesta utvecklas: litterärt, konstnärligt, politiskt.

"Kommunismen är förförisk, säger Céline, för den demaskerar människan. Vi är martyrer för ett avskyvärt system. Vi är nämligen exploaterade. 'Den starke exploaterar den svage', det är kommunismens alibi." (Ekerwald)

Och så citerar han Céline som i raserihumor skriver:

"Bryt dina bojor, Pöbel! Res dig Dummerjöns! Det här kan ju inte vara för evigt! Visa dig! Du ser ju bra ut! Man kommer att beundra dig! Granska dig från topp till tå! Man skall upptäcka din poesi, man skall äntligen i lugn och ro älska dig för din egen skull! För fan! Så mycket bättre!"

Ekerwald säger att man lätt kan uppfatta texten som ett hån mot revolutionären, men när man läst hela inser man att den rättfärdigar revolten mot borgarklassen efter alla år av förtryck.

Men i stora drag håller Céline hela politiken för att vara rutten, inklusive kommunismen. Men ämnet är tabu, säger Ekerwald, "sanningen är att människan bara har en enda tyrann - sig själv."

På samma skoningslösa sätt betar Ekerwald av Célines ammunition, oavsett om den riktar sig mot katoliker, judar, kommunister, kapitalister eller andra. Kategorierna var förmodligen av underordnad betydelse, Céline slogs mot allt och alla som kunde förbindas med en ståndpunkt, en tro eller en politisk övertygelse. Den punkt på vilken han dömdes så hårt efter andra världskriget var just antisemitismen, den politiskt formulerade judehatet och hans samarbete med de tyska ockupanterna. Hans flykt till först Tyskland och sedan Danmark slutade i fängelsecellen. Men Céline skyddade sig ändå bakom den mur som hette "mänskligheten". Han citerade alla de tänkare som var eller varit råare än han själv. Ekerwald skriver:

"Många tycker bäst om att läsa författare som drar en glömskans slöja över alla mänskliga tillkortakommanden. De bör undvika att läsa Céline."

Efter kriget tog Céline avstånd från antisemitismen och 1951 kunde han återvända till hemlandet.