Svante Nordin: Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis)

”Med den tyska chauvinismens och den ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem. Osannolikt är icke, att den nya kulturfaran måste mötas med vapen – som 1914.”  Sven Stolpe 1934.

När Svante Nordin nu tar sig an Sven Stolpe blir det en biografi som fokuserar såväl på personen som på verket, med tyngdpunkten lagd på hans stridsvilja i de offentliga debatterna – ”han gick på tvärs” – och de essäistiska kvaliteterna, mer än på hans skönlitterära verk. Samtiden – eller samtiderna för att vara korrekt – sidobelyses på ett för Stolpe ytterst fördelaktigt sätt, inte minst då den tid av ”rödskägg” (Stolpes favorituttryck) som han fick genomlida mot slutet av sitt liv visade sig göra honom ”reaktionär” och ”isolerad i den svenska debatten”, samtidigt som han kom att åtnjuta en närmast folklig popularitet. I just dessa paradoxer, förtjänstfullt skildrade av Nordin, tycks Stolpes livsverk framstå som ett av de mer väsentliga i svensk 1900-talshistoria.

Nordins bok följer den klassiska biografins mönster. Den börjar med en intressant skildring av hans barndom, från födelsen 1905 och framåt. Efter det kommer berättelsen om hans unga vuxna år. Jag läser med intresse men tar mig snabbt fram till det tredje kapitlet som bär titeln I dödens väntrum. Det skildrar Stolpes lungsjukdom och vistelse på sanatoriet Agra i Schweiz. Där vårdades ett större sällskap från många europeiska länder och patienterna från Sverige och Finland var, skriver Nordin, ”påfallande många”. Från augusti 1927 till juli 1928 befann sig Stolpe där och det kom att leda fram till hans debutroman I dödens väntrum. Ingen Stolpebok har jag läst så många gånger som den. Jag betraktar den fortfarande som en klassiker i svensk litteratur. Men trots att han satt i detta dödens väntrum klarade han sig med livet i behåll och skulle komma att verka lång tid framöver.

Efter romandebuten (1930) och essäsamlingen Två generationer (1929) låg vägen öppen för Stolpes yrkesverksamma liv som kritiker, essäist och skönlitterär författare.

Han blev tidskriften Frontens förste redaktör 1931 och därmed en av den litterära offentlighetens centrala personer.

Här skrev förstås Stolpe själv en ansenlig del av materialet men några av tidens viktigaste pennor verkade där, t.ex. Artur Lundkvist och Harry Martinson. I boken Livsdyrkare. Studier i modern primitivism (1931) tar han till orda i diskussionerna om nationalsocialismen. Han hade 1930 publicerat essän Thomas Mann contra Hitler i finländska Nya Argus, och i Livsdyrkare återvände han till ämnet och skrev:

”Nationalsocialismen uppvisar en komplett idé- och programlöshet, den allierar sig istället med livets primitivaste makter, människans mest oreflekterade och osublimerade drifter. Thomas Mann har på ett klargörande sätt satt denna rörelses karaktär i samband med vad han anser vara en ny livssyns, en ny livsinställnings framträngande i Europa, och denna nya åskådning – man skulle kunna säga filosofi, om den icke nästan alltid vore så barbariskt oreflekterad – är exakt densamma hedendom som i föregående kapitel uppvisats på andra av kulturlivets områden.”

När Nordin sedan kommer in på privatlivets och äktenskapets år, med allt vad de innehöll av tragedier och katastrofer så kan jag bara säga att de är viktiga för förståelse av Stolpes utveckling, men jag förbigår dem här för att istället peka på hans roll som introduktör av fransk litteratur och hans väg till katolicismen.

1934 och 1936 publicerade Stolpe Den kristna falangen och Den kristna falangen. Ny samling, som blev milstolpar i hans författarskap. Här träder han fram som introduktör av den katolska väckelsen och den franska katolska litteraturen och det är i detta sammanhang han skriver de viktiga raderna mot ”den ariska rasförblindelsen” som jag citerade inledningsvis. Stolpes intresse för den franska, nationella kraftsamlingen ska ses mot bakgrund av faran för ett nytt världskrig. Men han ville samtidigt peka på att nationalismen stod i viss motsättning till det faktum att han ansåg att det i Europa inte fanns nationella kulturer, utan att ”den europeiska kulturen är en enhet, det är endast politiken som ligger i händerna på dårar och primitiva demagoger, vilka aldrig anat tillvaron av detta gemensamma västerländska arv.”

Nordin säger sedan att de franska författarna i olika grad och på olika sätt hanterat detta, några ”hade förstått den europeiska kulturens enhet”, andra hade ”förirrat sig i antisemitisk riktning”. Medan somliga franska författare sympatiserat med Franco, hade ytterligare andra avslöjat Francosidans övergrepp och massakrer. Stolpe var, skriver han, ”inte okritisk till den kristna falangen”, men det var deras ”religiösa kamp” som stod i centrum för honom. Bland de katolska författarna är det framför allt pessimisterna som intresserar Stolpe, sådana som Mauriac, Bernanos och Graham Greene.

I detta sammanhang måste nämnas att Stolpe inte sällan blev utpekad som nazist. Det var hans egen bror Birger Stolpe som spred sådana uppgifter och de vidarebefordrades av Eyvind Johnson, Ivar Harrie, Vilhelm Moberg och andra. Sven Stolpe protesterade förstås, och i en replik till brodern Birger framhöll han (Social-Demokraten 1935) att han ”avsvor sig varje sympati för nazismen och framhöll de många inlägg riktade mot Hitlers Tyskland som han redan författat”, skriver Nordin.

Efter detta tar sig Nordin an Stolpe engagemang i Oxford-rörelsen, självklart något mycket viktigt i hans och hustrun Karins liv, men jag väljer att gå vidare till kapitlet Krigsår. 1937 flyttade han till Värmland med familjen, ”Det kom barn och det kom böcker” skriver han i brev till Vilhelm Moberg.  Sedan finska vinterkriget inletts 1939 började han skriva reportage från finska fronten, ett enastående bidrag till den opinionsbildning som blev så avgörande.  Också hans roman Döbeln (1941) nämns i detta sammanhang.

På 1940-talet kommer det uppbrott som ska leda Stolpe till katolicismen. Direkt efter kriget, 1945, befinner han sig i Paris ”i färd med att konvertera”, de franska vännerna ställde sig skeptiska till tanken (såväl dominikanermunkar som författaren och vännen François Mauriac finner det vara fel), men hans möte med Gunnel Vallqvist tycks ha haft mycket stor betydelse. Hon hänvisar honom till ett benediktinerkloster och där konverterar han i mars 1947.

Om Stolpe nu personligen ”gått i hamn” så skickades han av den svenska kulturkretsen ut i kylan. Den svenska vänstervinden hade svept bort honom som ”reaktionär” – men han fortsatte som oliktänkande och ”sin kärlek till provokationen behöll han”.

Sven Stolpe var i lika hög grad som han varit antinazist nu också en profilerad antikommunist. Han ser på de två ideologierna utifrån sin kristna tro. De är båda ”ett djävulsinspirerat uppror mot kristendomen”.

1945-61 blev Stolpe medarbetare på Aftonbladets kultursidor samtidigt med Karl Vennberg, av Nordin karaktäriserad som var känd för ”tidvisa sympatier för Hitler och Tredje riket”. Men han gled sakta bort, inte minst för att han såg att hans artiklar blev liggande opublicerade. Efter Aftonbladet väntade nya uppgifter, han planerade att disputera på en avhandling om drottning Kristina. Hans förhoppning var att det skulle leda till en docentur, men så blev det aldrig. Han fick istället söka sig en anställning som lektor i svenska språket vid Statliga allmänna gymnasiet och realskolan i Mjölby (kanske en av hans mest kända livsperioder, då tiden där födde både anekdotiska och sanna berättelsen i offentligheten).

Nu skulle Stolpe komma att bli vårt lands främsta kritiker av skol- och utbildningssystemet. I en artikel skrev han att den svenska bildningen och kulturen underminerats av ”inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker” och att framtidens lärare inte skulle kunna mäta sig med de ännu verksamma äldre. De nya är ”av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper”. Med det lätta bagaget ska de sättas att ta hand om ”en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ’tråkiga’ lektioner.”

Med de kraftfulla inläggen i skolfrågan hade Stolpe befäst sin position som ”reaktionär”.  Nordin ger ett fint bidrag till analysen av hans betydelse:

”När han frekvent talade om att lämna Sverige för att bosätta sig i Tyskland eller Frankrike kunde det förefalla som om han redan rymt fältet, givit upp. Ändå spelade han en roll. Inte just i det fördolda – han var mera synlig än någonsin – men på djupet. Mycket av det han nu skrev var avsett att påminna svenska folket om den tradition som den förhärskande nyvänstern var ute efter att slutgiltigt lägga i graven.”

Den här texten är förstås alldeles för lång för bloggformatet. Därför vill jag, väl medveten om att den missar väsentliga delar av Stolpes livsverk, avsluta med att citera några ord från Nordins avslutande kapitel:

”Ingen som tar i beaktade det skede av europeisk historia som Stolpe genomlevde kan emellertid betrakta hans upplevelse av en värld utan nåd som enbart subjektiv. Han ägde det svårmod som får oss att se världen som den är.” (min kursivering).

Så, biografin över Sven Stolpe måste betraktas som ett bidrag till genomlysningen av den del av svenskt intellektuellt liv som aldrig lät sig infångas av de två totalitära, politiska tankesystemen. Eftersom jag själv på 1970-talet, då Stolpe var som mest föraktad i vänsterkretsar, var en i högsta grad aktiv ”rödskäggs”-människa kan jag säga att bekantskapen med Stolpe blir både lärorikt och korrigerande. Det ser jag med ödmjukhet på.