Foto: Astrid Nydahl |
Lutherssons kommentar har att göra med Bo Carpelans roman Benjamins bok, som "kretsar kring en åldrad man som reflekterar över sitt liv, inte minst över den hastighet med vilken det har passerat - men ännu mer över insikten att det går ifrån oss redan innan det är slut."
Dessa frågor har jag varit upptagen av sedan tidigt 1990-tal. I mitt dåtida arbete som förläggare mötte jag ofta, alltför ofta, verksamma författare som kunde vara odrägliga i sin perspektivlöshet och i sin upptagenhet av det egna jaget. Ett särskilt starkt minne från den tiden är alla de illa formulerade texter som kom i min post varje dag, jag brukade kalla den gruppen publiceringshungriga för "de misslyckade genierna" eftersom de var så övertygade om att det de skrivit höll hög kvalitet och stod för något unikt i litteraturen. Att jag refuserade dem hjälpte inte, de återkom, vissa av dem också gång på gång i telefonsvararen.
Jag minns däremot att jag, när jag utgav John Cowper Powys Kulturens mening, sa till någon att det var betydligt mycket bättre att utge döda författare, därför att jag hos dem fann både en tidsmässig samhörighet och en känsla av mening. Jag gav ut flera Emersonvolymer och kände likadant.
Varför vill Carpelans romanfigur då "konversera med de döda?" frågar sig Luthersson och ger svaret: de "hör hans värld till." Ja, nog är världen mig främmande. Det har jag känt i herrans många år, men jag inser att främlingskapet växer för varje ny årsring. Att åldras är att hamna i en serie insikter som är långt ifrån bekväma, men ändå nödvändiga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.