En oud som spelade...

Du reste dig. Du stod mitt i det svarta rummet med höjd arm. Jag förstod inte gesten. Till en början trodde jag att du dirigerade nattens musik, jag kunde ju höra den, om än svagt.

Jag var i Japan men musiken vi hörde var arabisk. Det var en oud som spelade, en diskret orkester i bakgrunden, kanske en stråkkvartett. 

Du stod så länge med handen, det blixtrade plötsligt till och jag förstod. Det hade ingenting med musiken att göra. I din hand höll du mitt liv, till dina fingrar fanns alla förbindelserna som snörena till en marionettdocka. Jag var din docka och du kunde göra vad du ville med mig. Det gjorde du också.
 

När kimonon föll, men först då, sänkte du armen och bad mig sova på den. Jag gjorde som jag brukade; jag lydde dig.

(Ur min bok Inre frihet, 2007)