Om nygammal svensk kulturpolitik

Foto: A. Nydahl

Egentligen hade jag inte tänkt säga ett ord om den nya regeringen eftersom jag betraktar den politiska klassen som en samling skojare, oavsett vilken färg eller beteckning den sätter på sig själv. Men sedan först Bodil i Zagreb skrivit i en del av saken, den som berör beslutet att stänga väsentliga delar av svensk kulturspridning utomlands, Bengt O. i Wien i e-post skrivit och påtalat den för mig och jag idag läste vad "kulturministern" skrivit i DN får jag väl ändå säga något.

Bodil skrev:

"Det pågår två namninsamlingar för att rädda svenskundervisningen och undervisningen om svensk kultur och svenskt samhälle i världen. Regeringen har som många vet beslutat att avveckla stödet till svenskstudier runt om i världen, men det finns inget som pekar på att man har insett konsekvenserna av denna i förhållande till det som går förlorat genom denna i pengar mycket begränsade besparing. Det som kostade stora pengar (och som skapats av och med hög kompentens, sann entusiasm och träget arbetet genom årtionden) var att bygga upp dessa institutioner. Driftskostnaderna är däremot förhållandevis små och det som skulle sparas vid en indragning är alltså bara dessa driftskostnader. Ja, och tas stödet till verksamheten bort, så kommer själva strukturerna snart att vittra undan eller så köps allt av någon kommersiell inrättning och risken finns att kunskapsspridningen om svenska språket och kulturen kommer att vara underordnad reklamen för en produkt."

Vill man skriva på protestlistor finns det sådana hos Bodil. Det finns många andra som sagt ifrån i saken, till exempel Minerva som skriver:

"När regeringen nu så tvärsäkert kan anse att instituten, med sin mångåriga arkeologiska spjutspetsforskning som bedrivits och bedrivs där (aktuellt nu är till exempel Pompeji-utställningen på Millesgården), med de internationella kontakter och den representation som erbjuds där, med de högkvalitativa kurser för studenter och lärare som ges där, med de tvärvetenskapliga möten som sker där, är onödiga – betraktar då inte också övriga eliten samt kreti och pleti det som en icke-fråga? Glädjande nog inte."

Vi har att göra med två ministrar nu, en "kultur"-minister och en "utbildnings"-minister. Så det man kan kalla "saken" sträcker sig över mycket mer än enskilda beslut eller uttalanden. Det handlar om en maktkrets som inte förstår vad ett "kulturliv" är för något, därför att den sitter fast i uppfattningen att "kultur" är avgiftsfria museer och ständiga lekprogram i Public Service-tv.

I DN skriver Björn Wiman om den senares beslut:

"Budgetförslaget om de svenska kulturinstituten vid Medelhavet var och är på alla sätt ett formidabelt haveri, och även turerna kring nedläggningen av svenskundervisningen utomlands och den språkvårdande Terminologicentralen tyder på en grundläggande oförståelse för humanioras avgörande betydelse i samhällets kretslopp."

Och om "kultur"-ministern skriver han, med anledning av hennes uppenbara skrivbordsprodukt, säkert författad av "rådgivare" - ett högtidstal för de lättlurade och trogna anhängarna - som publicerades i DN idag:

"Hennes första fyra veckor som kultur- och demokratiminister har färgats av kritik, inte minst efter skrala prestationer i de få intervjuer hon gjort. Det är förvånande att en så till synes receptiv och medialt erfaren person som Alice Bah Kuhnke inte inser att DN-artikelns ansamling av floskulösa utfästelser, stundtals balanserande på pekoralets brant, ytterligare kommer att få marken att gunga under hennes fötter. Det mest häpnadsväckande är påståendet att kulturen ska befrämja ett ekologiskt hållbart samhälle – ett förslag som nog har större satirisk än politisk potential men som ytterligare befäster den instrumentella kultursyn som ministern tidigare har givit uttryck för i uttalanden om kulturen som ett ”verktyg” för demokratin."

Vad säger man? Jag läste artikeln i förmiddags innan jag skulle ta itu med angelägnare saker och tänkte då: ännu en pusselbit i det som bara kan betraktas som Sveriges avveckling. Vi vet vad det finns pengar till och var de ska tas. Och vi vet att "den bildade borgerligheten" är ett minne blott. I politikerklassen lär vi varken hitta de allmänt bildade eller de specifikt litteratur- eller konstintresserade. I regeringskretsarna läser man Camilla Läckberg och njuter av att rasiststämpla Astrid Lindgrens sagor. Kunde det då blir annorlunda? Jag tror inte det. Man får vad man förtjänar. Och den här regeringen är ett nytt bevis på att svenska folket fått precis vad det - önskat och velat ha.