Epilepsin, absensen. Paul Virilios tankar.

Landön 6 november. Foto: Astrid Nydahl

En av flera fina böcker jag fått av författaren och översättaren Peter Handberg är Paul Virilios Försvinnandets estetik (som i Handbergs översättning utgavs av Bokförlaget Korpen 1996).

Jag hade den sedan tidigare och gav det andra exemplaret till Tobbe. Osäker på om han skulle läsa den markerade jag dels det första kapitlets inledning, dels en passage längre fram i kapitlet. Det handlar där om absensen:

Paul Virilio

”Absensen inträffar ofta vid frukost. Plötsligt välts koppen omkull och innehållet rinner ut över bordet. Absensen varar några sekunder och början och slut är abrupta. Sinnena förblir vakna men de är oemottagliga för yttre intryck. Och lika hastigt som frånvaron plötsligt bara fanns där återvänder medvetandet igen. Språk och gester fortsätter där de blev avbrutna. Den medvetna tiden sammanfogas automatiskt och bildar en kontinuerlig tid utan urskiljbara hack. Sådana absenser kan vara mycket vanliga, de kan förekomma upp till hundra gånger per dag och för det mesta lägger omgivningen inte ens märke till dem. Man talar här om pyknolepsi (av grekiskans pyknos, tät, tjock rök). Men inte heller för pyknoleptikern har något hänt, den frånvarande tiden har aldrig existerat.”

Detta kunde ha varit en beskrivning av min egen erfarenhet och nu mitt minne av Tobbe. Det finns åtskilliga sådana situationer, då han antingen försvann ut eller till toan när han märkte att något var på gång. Han kunde också säga de mest märkliga saker som gjorde att vi förstod att absensen kom. När vi skulle ut och resa hände det en gång på Hovedbanegården i Köpenhamn, varifrån vi skulle ta tåget till Kastrup. Just som vi skulle gå på det sa Tobias ”Jag kan inte, jag har ingen nyckel”. Vi föste honom försiktigt framför oss och så fick han sätta sig. Sekunderna senare var allt som vanligt, och vi talade aldrig om saken.

Men de stora krampanfallen var förstås något helt annat. Då kunde han sparka sönder saker. Eller så skrämdes katten från vettet och vägrade gå till honom flera dagar efteråt. Det var epilepsins verkligt skrämmande territorium. Virilio:

”Krisen, blixten från klar himmel, förebådas just av den vackra himlen. Epileptikern söker inte nödvändigtvis krisen som ett lustmoment, dock får han kännedom om att den är nära förestående genom ett alldeles speciellt lyckotillstånd, en ungdomlig entusiasm som Dostojevskij kallar för ”upphöjd” och ”för detta enda ögonblick skulle man kunna ge hela sitt liv.” Epileptikern är i ordets sannaste bemärkelse ”hänryckt” innan han kommer till sans igen, innan han åter är där, ofta märkt av mer eller mindre svåra skador som han åsamkade sig i fallet eller av själva anfallets häftighet.”

Också hos en teknikfilosof som Virilio (fransman, född 1932) känner jag igen min egen son. Orden är varken trösterika eller lindrande, men de ger mig ett ögonblicks känsla av klarhet. När jag förstår innebörden av just det faktum att tiden aldrig existerat i absenserna kan jag också bättre förstå de dagliga problemen för Tobbe.

 2010 skrev jag i bloggen om Virilios bok här: http://nydahlsoccident.blogspot.se/2010/10/paul-virilios-forsvinnandets-estetik.html

Refrängen i den här sången citerar Per Helge och Gunnel Jansson i sin donation till Hjärnfonden till minne av Tobbe: