 |
| Jan Assmann |
Det kan tyckas vara en märklig frågeställning eftersom vi alla vet att judendomens, kristendomens och islams historia är präglade av våld. Angriparens våld, makterövrarens våld. Är det då en tillfällighet att de ”heliga” skrifterna är så hårt präglade både av våldsamt språk men också av berättelser om våld?
Den tyske egyptologen Jan Assmann, född 1938, har sysselsatt sig mycket med frågorna och utgivit flera viktiga verk om monoteism. Med den här ytterst korta skriften – den är på bara 36 sidor medan Sigurdsons inledning är 31 sidor – introduceras nu Assmann på svenska. Bortsett från att jag tycker mig ana att Assmann skrivit den delvis som ett försvar mot de anklagelser han mötts av, bland annat om antisemitism, så ger den därför bara en helt flyktig bild av problematiken. Men den har gjort mig nyfiken och jag skulle gärna läsa mer.
”Religionens återkomst under de senaste årtiondena är på ett oroväckande sätt förenad med våld, hotelser, hat, rädsla och konstruerade hotbilder.”Redan i ett så kort citat ser jag komplikationen. Om man utgår ifrån att hotbilderna är konstruerade måste det bli betydligt svårare att analysera våldets roll i en monoteistisk religion. Jag tror att hoten är väl så konkreta och verkliga. De är inga konstruktioner. Också avslutningen på hans resonemang ekar av samma underliggande tanke:
”Våldets språk är en resurs som missbrukas i den politiska maktkampen för att framställa andra som fiender och underblåsa människors rädsla och känsla av utsatthet.”Här bör man betänka att det inte är en teolog som skriver utan en egyptolog. Teologen hade kanske sett det endast utifrån de religiösa skrifternas horisont, Assmann ser det som att monoteismens våldsspråk missbrukas av politiska krafter.
Sigurdson säger på ett ställe i sin inledning att boken ”fokuserar med andra ord på en viss sida av monoteismen, nämligen den som ger upphov till en legitimering av våld i skiljande mellan sant och falskt”. Jag tror att det är här kärnan ligger. Och som samtiden och spåren framåt indikerar är det sannerligen inte en tid av harmoni och icke-våld som väntar oss. I den meningen är både Sigurdsons och Assmans texter intressanta att läsa. De visar på något som sker i kretsar utanför den uttalat politiska. Och ännu en gång kan man utbrista att vår tid är ras och religion. I allra farligaste mening.
Tack till Anders W.
Här var det alltså kritik av kristendom (och besläktade religioner) från egyptologiskt håll. Från indiskt religiöst håll har nyligen fyrats av en liknande salva: "The Dharma Manifesto" av en USA-född guru.
SvaraRaderaHär recenserar jag boken på Motpol. Detta manifest är utmananade till sin karaktär men där finns också mycket av värde. Boken säger att vi (bortsett från Jesu budskap) ska negligera kristendom, islam och judendom (med sin dualism och naturfientliga hållning) till förmån för hinduism, buddhism och äldre europeiska traditioner, vilka alla baseras på Naturrätt.
Vad annars gäller monoteism per se så kan man ju, inom en kristen kontext, vara henoteist: dyrka en gud över alla andra utan att förneka de andras existens. Detta syns mig vara en bra grundval för morgondagens ekumenik. (Termen henoteism är konstruerad på basis av grek. to hen, ett/det ena.)