Betong, bara betong

Thomas Bernhard med "livsmänniskan" Hedvig Stavianicek, 1969

Igår gjorde jag ett djärvt experiment. Skulle gå på en liten cafésittning med Astrid. Hade tre kvart av väntan på stan. Vandrade fyra längder av gågator i centrum och så satte vi oss tillsammans på Brödbodens café, det enda som erbjöd solvärme klockan fem på eftermiddagen. När vi återkom hem hade mina sjuka ben förvandlats till betongpelare, orörliga, tröga och mycket smärtande. Likadant när jag steg upp idag. En läxa av betong att lära sig inför Köpenhamnsresan senare i vår.

Men jag tog fram Thomas Bernhards fantastiska Betong. Jag köpte den i februari 1993, så den är inne på sitt tjugoförsta år av läsning. Bernhards böcker tillhör de utvalda som står i sovrummet, de böcker man läser om och om igen. Jag slår upp Betong på måfå:

"De enda vänner jag har är de döda som har efterlämnat sin litteratur till mig..."

Nå, med modifikationer för de faktiska vänner jag själv har skulle jag kunna  säga att jag verkligen förstår vad han menar.

"Vi fruktar med ens pladdret, framför allt det som de så kallade kända och berömda, men desto vidrigare kultursidesjournalisterna oavbrutet pladdrar. Och detta vidriga pladder har vi i åratal, i årtionden låtit oss höljas in i."

Varför då läsa Bernhard i stunder av smärta och elände? För mig har det i flera årtionden varit så att litteraturens pessimister ger en nödvändig känsla av förståelse - av sammanhang. Att sitta med någon samtidsroman av det gängse slaget skulle istället öka känslan av främlingskap och avskildhet i negativ mening. Svärtan och smärtan hos Bernhard ger mig paradoxalt nog en lindring som går djupare. Betong var ordet för dagen. Betong!