Veckovisa refränger

Hangö, Finland. Foto: Ulrika W.

Idag har det redan varit måndag ett bra tag. Som ni trogna läsare har märkt har bloggen ett tag gästats av poeten Per Helge och hans serie om bortglömda lyriker. Jag vet att serien är omtyckt och den rullar på lite till.

Själv nöjer jag mig med små och korta inhopp. Det är illa ställt med hälsan och jag är sängliggande för det mesta. Inte för att det är ett särskilt stort problem. Jag har ju varken tider att passa eller betalda uppdrag att slutföra. Det jag pysslar med nu är att försöka få till stånd hundra förhandsbokade exemplar av min bok om identitärerna, så att produktionen av den kan börja. Annars läser jag mest. Har bland annat hunnit med E.M. Forsters fina Maurice - det kommer en kort anmälan här den 24 februari - och några volymer Cioran. Och så har jag i helgen läst Lennart Svenssons Antropolis, en framtidsvisionär roman som höll mig fast till sista sidan. Den är idérik, spännande och full av oväntade infall.

När en ännu inte utläkt halsinfektion gifter sig med två artrossjuka knän blir det emellanåt bara för mycket. Då tar jag av glasögonen och vänder mig på sidan. Det tar kanske en minut eller två, så sover jag. Klockan får ticka för sig själv. Jag bryr mig inte om den. Det enda som angår mig en måndag är att hämta in veckans nummer av TLS från brevlådan, och att se till att en anständig middag blir lagad.

***

Både TLS och middagen är nu avklarade. Och på sista sidan av TLS - den läser jag alltid först - finns följande lilla glädjerad till alla oss som numera utger våra böcker "på eget förlag" som det heter:

"Proust did it, and William Blake. So did Walt Whitman, Jane Austen, Beatrix Potter and Stephen King. Self-publishing has a rich past..."

Nå, men varför ger man ut själv? I mitt fall är svaret enkelt: min utomordentliga förläggare, Helena von Hofsten på förlaget Tusculum, lade ner på grund av sjukdom. Tre böcker hann jag utge hos henne och min erfarenhet var uteslutande positiv. Efter det hade jag verkligen ingen lust att börja leta förläggare igen. Så enkel kan förklaringen vara. Men nu vet jag att jag är i gott sällskap, också med hänsyn tagen till det förflutna.