Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Sju

Sten Hagliden med hustrun Eivor

7. KNOTIGA DIKTER SOM NÅR ÄNDA IN I MÄRGEN

Sten Hagliden (1905-1979) har en udda och alldeles egen röst i den svenska poesin. Från början nära besläktad med det språkets och själens desperata övertryck som fanns i Birger Sjöbergs Kriser och kransar, och kanske inspirerad även av den knotige Gunnar Björling, han som var ömsom så sublim och ömsom så jordiskt låg, utvecklade Sten Hagliden en ton som blev alltmer oefterhärmligt hans egen.

   Född i Örebro utbildade han sig till lärare, som fadern före honom, och flyttade till Stockholm där han kom att bo resten av sitt liv, tillbakadragen på ett självvalt vis. Mellan åren 1932 och 1978 hann han publicera fjorton diktsamlingar. Därtill tre urvalsvolymer, av vilka den fylligaste heter Tillrygga och ger en bra sammanfattning av hela hans produktion.

Få poeter, om ens någon, har formulerat så korthuggna titlar på sina böcker. De heter sådant som Tvärträ, Bomärke, Stickspår, Rop, Livsgeråd, Utmarks, Kvällsordat. De allra tidigaste skvallrar om det utgångsläge poeten började i: Rastgård, Bundens åtbörder, Kringrännas. I Bundens åtbörder finns den talande dikten om Gårdvars kedja som ”rasslar genom mitt liv, / …Blir det aldrig mer / än detta skrammel…” Andra titlar i samma samling är Dialog med en mur, Ord vid stängsel, Åtbördernas förgäves.

   Ur detta söker poeten en räddande väg, en där den i sig själv så instängde kan se ”syftets vägvisare / belysas av min självförglömmelses lyktor.” Att försona sig med sin instängdhet i det egna jaget eller att försöka spränga denna begränsning, se där en kamp som pågick och gestaltades genom hela Haglidens skrivande liv.

I Kringrännas finns också dikten Skohorns jubel, ännu en variation på bundenhets- och ofrihetstemat: skohornet gör sin plikt ”när foten efter kampen mot sin egen form / dovt smackar ner / i en förnämlig läst.” Den dikten är också betecknande för ett annat grunddrag hos Hagliden, en förkärlek för det han själv kallade motivens styvbarn. Som få andra poeter har han sökt sig till de ”låga” ämnena och diktat om nåldynan och färgflagan, om omvägen, gångjärnet och fotskrapan. Och vem mer än han har skrivit om prepositioner och verbens tema, om urinstrålen och om pubeshåren!

   I de första samlingarnas knotiga och spända dikter var inspirationen från Birger Sjöberg tydlig, inte minst i mängden av nybildade ord: försåtssand, givmildhand, timligprats bubbelvatten, särlingsot. Sådant tonas efter hand ner; medan knotigheten, det till själva kärnvirket reducerade språket, hela tiden utvecklas och blir till det idiom som är så omisskännligt eget. I dikten Slaktat, ur Karga ägor, talar han om att vräka ut innanmätet: ”hala uttrycksslyngor och ordslamsor”, och om att flå sina floskler. Strävan är att nå in till själva märgen, till det unika i det vanliga. Där ligger hans växande egenart.

Vara sin formel trogen, det blir ett motto för Haglidens bändande i språkets tvärträ. Inom den ramen kan han med tiden också hitta avspändare tonlägen. I Till fots, från 1955, den bästa av hans tidiga samlingar, finns naturdikter och ”allmogetavlor” från hans hemtrakter i Närke som är både dova och ljusa. Ett avspändare språk finner man också i Klackjärn, klockjärn från 1962, inte minst i dikter om skapandets mödor, och i Bomärke från 1965 kan man läsa den bejakande Över hundlokorna, en av de många dikter han tillägnat hustrun Eivor: ”Glädjen svävar, / sjunker i / dikeskantens sky, // lyfter likt ett dansande / vingljust fly, / är som den ej kan bottna / men ändå bor / i detta gungande / vita flor.”

Nog är Hagliden sin formel trogen, när han diktar om kantiga människoindivider och karga marker, om gråheten och lågheten och den levandets ofrihet han aldrig förmår bryta sig ur. Han som förgäves lyssnat efter en trosbekännelse att mumla med i bland människor har utnämnt till sin församling: ”enbacke, karg svenskmark”. På ett beundransvärt sätt varierar han sina få teman, och med åren djupnar de mot en växande fond av förgänglighet och annalkande livsslut. 

   Grundhållningen av tvivel och skepsis står sig, men den buttra kärleken till levandet slipper allt tydligare fram. Denna säkerligen plågsamma klyvnad i det egna livet har Sten Hagliden tuktat och gestaltat i en rik poetisk produktion som inte liknar någon annans.

Här följer en dikt ur samlingen Livsgeråd, 1967:

                      Omvägen talar

                      Min asfalterade spikrake släkting,
                      hetsens och de dånande hjulens vän,
                      föraktar alla dröjande steg.

                      Jag är en ringlare,
                      en tidsförstörare,
                      lugnet mitt väsen,
                      avkroken min frände.
                      Trampgräs snörar in mina kanter
                      och vitgröe bäddar hjulspåren.

                      På knastrande sandens språk
                      talar jag med den ensammes sulor.
                      Över enarnas hed
                      blir hans steg dovt tysta
                      i min nötta pinnmo.

                      Nu genom tallskogens susande
                      förnimmer jag hans enstaka tankar.