Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Åtta

8. SAMHÄLLETS TILLSTÅND OCH KONSTNÄRENS ANSVAR

”Hålla sig nära intill verkligheten? Intill är utanför.” Så skrev Birger Norman (1914-1995) i den sista av sina tolv diktsamlingar. Det är en rad som säger mycket om sin upphovsmans strävan, om hans förhållande till skrivandet och det han försökte fånga in med sin penna.

   Få av det senaste halvseklets författare har som Birger Norman borrat i det välfärdssvenska, granskat och ifrågasatt det, kritiserat, hängt ut och älskat det. Förutom i sin poesi gjorde han det i noveller och ett par romaner, i debattböcker och inte minst i artiklar i dagstidningar och i fackpress.

   Hans Vinkelskott i tidningen Metallarbetaren blev både berömda och mycket lästa, för sin bitskhet och sitt klarsynta sätt att ställa saker under debatt utan att vara demagogiska. Tvärtom, det mest utmärkande för Birger Norman är en sökande hållning, en som hellre ställer svåra frågor än ger enkla svar, en klarsyn som den hos Stig Sjödin men parad med ett vemod som nog var sorgen över alltings förgänglighet.

För i år jämnt 100 år sedan föddes Birger Norman i Svanö i Ådalen, där fadern var brädgårdsarbetare och senare faktor vid det stora sågverket. Det var också där sonen började, för att så småningom studera på folkhögskola först, Socialinstitutet sedan. Med tiden blev han ABF-instruktör, journalist och redaktör på Folket i Bilds förlag. 

   När han debuterade med dikter var det i så kallad mogen ålder, först i antologin Ny Lyrik 1950, därefter med en egen samling, Sånger vid floden, året därpå. Floden, det var i första hand Ångermanälven, i andra hand själva livsfloden.

   I den här samlingen fanns redan från början Birger Normans två dominerande teman, var för sig och i förening: existentiell utsatthet och sökande efter mening (med någon form av religiös inramning), och å andra sidan social och politisk uppfordran.

Än tydligare blev detta i nästa samling, Vandringsutställning, från 1953. Här möter också i flera dikter den tillspetsade, satiriskt bitska hållning som så ofta förknippas med Birger Norman. Sviten Amanuens med blandad kör är typisk: ”Ett nytt samhälle / fulländas under våra händer / och det är bråttom / för vi stänger kl. 15.00 / sommartid”, säger Amanuensen. ”Kedjad i luftdraget / från det stora utblåsningsröret / fladdrar en ensam sociolog”, heter det i Folklivsbilder, i samma bok.

   Den där tonen kom Birger Norman att utveckla åt olika håll, dels i mörkare och dovare toner, där en existentiell smärta ”i social infattning” kunde formuleras, dels i än skarpare, aforistiskt korta och snärtiga dikter. I det senare fallet riskerar han ibland att bli både sökt och övertydlig, som om han offrade en sammansatt tanke för en snitsig formulering: ”Artlikas utbyte - / på sin höjd ett kafferep, / ett rep åt de redan välhängda.” Dikten heter Trivselkväll och ingår i Vinterfiske, annars Normans kanske allra finaste diktsamling.

Det fyndiga kan också räddas oskadat, som i en liten dikt (också i Vinterfiske) om han som är en i målgruppen, som står i produktionen och är föremål för bekymrad omsorg uppifrån. ”Nu nödgas vi ju försöka ge honom en känsla av att vara med och bestämma. Företagsnämnd. I övrigt glömd.” Den här sidan kom Birger Norman att lyckosamt utveckla på ett nytt sätt, när han i mogen ålder gav ut ett par samlingar med dikter på ångermanländskt mål: Utanikring och Speleka (1976 resp. 1980). De såldes i jätteupplagor och spreds även på grammofonskiva.

Birger Norman hävdade sin demokratiska övertygelse och sin jämlikhetsplädering mot både ideologiska kotteribildningar och den dubbelmoraliska karriärism som deformerade arbetskamrater till klättrare och svikare. Han vidgade också gärna det skrivna till att rymma världen utanför det svenska folkhemmet, skarpt och kärleksfullt i exempelvis dikter om det Tjeckoslovakien som härtogs av sovjetiska trupper i augusti 1968.

   I sina sena samlingar visade han också mer och mer av en smått romantisk kärlek till den svenska naturen, utan att för den skull montera ner den kritiska tvesynen. Sverige är ett okänt land, menade han ännu i Vinterfiske, mellan staplarna i statistiken syns människorna som sandmyror. ”Undersökarna har god utbildning men skral insyn.” Det förhållandet har väl knappast förbättrats sedan dess.

Om tillståndet i samhället är ett av Birger Normans teman, är ett naturligt och återkommande följdtema konstnärens, författarens ansvar i sammanhanget. Dikten här nedan, som inleder samlingen Vinterfiske, visar hans höga tankar om just konstens möjlighet, och betydelse.

                      I människans ändlösa slaveri under sig själv
                      och sina avgudar
                      har konsten varit med från början.
                      En bild, en åtbörd,
                      en viskare i mörkret,
                      mörkret som ibland kallas ljus.

                      Konstens medvaro kan inte fixeras
                      med två skänklar
                      och ena ögat.
                      Man kan bara ta den på allvar.
                      Där sviker alla politiska gudar.
                      Där blir man alltid ensam.
                      Det är konsten som håller en kvar
                      bland människor.
                      Konsten är den samhörighet
                      som inte sviker,
                      elementär som blodet.

                      Konsten tar till sig och äter av allt,
                      smälter och växer
                      där lärorna lemlästar
                      och stöter ifrån.