Ur Victoria Benedictsson: Dagboken

Man kan börja en ny dag helt tyst. Jag börjar därför med att citera ur Victoria Benedictssons Dagboken. Att läsa och lyssna till andras röster än sin egen är alltid välgörande. Läs dessa små fragment ur hennes dagbok. 

*

Han tycker att min stämma är för svag och för monoton, och så avskyr han den skånska dialekten. Jag är för svår att förstå.

*

Var gång man håller på att bli kär är det bäst att läsa latin. Då går det över. Och på det sättet lär man latinet.

*

Jag önskar att jag vore i en stor stad, där ingen människa kände mig, där jag utkastad som en liten sten kunde få gömma mig på botten, känna livet stryka omkring mig på alla sidor, men icke rubbas därav, endast formas, långsamt formas till något helgjutet, harmoniskt; en form som naturen själv skänkt. Jag ville kunna arbeta där, långsamt, stadigt.

*

Vi läsa Daniel Stens 'Sämre folk'. Den är förskräcklig allt igenom. Den är vidrig, rå, okonstnärlig, simpel, grov, tillkonstlat duktig, ointressant, ful. Den är ett oting.

*

Alla dessa människor äro fiender till min innersta strävan. De ta livet liksom på lek, och för mig är det allvar.

*

Jag hatar förfiningen hos dem som stå högre än jag, och jag vämjes vid råheten hos dem som äro under mig. Därför är jag ensam.

*

Min anspråkslöshet är den högmodiges.

*

Jag skall fram, jag vill fram. Jag vill icke låta begrava mig levande.

*

Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!

*

Ur Victoria Benedictsson: Dagboken ( tvåbandsverket Ord på liv och död, band II, Svenska Akademien och Atlantis förlag, 2008).

Not: Daniel Sten var pseudonym för författarinnan Ina Lange (född 1849 i Helsingfors, död 1930 i Köpenhamn). Boken 'Sämre folk' utgavs av Bonniers 1885. (min anm. TN)