Fria andar eller anpasslingar?

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre - två uppburna anpasslingar på väg bort.

"Liv ända ut i pennspetsen - se där min lösen!" (Victoria Benedictsson)

I min föreställningsvärld finns det egentligen bara två sorters människor: de anpassliga och de i anden fria.

De anpassliga ser vi omkring oss varje dag. De finns överallt i samhället, i de enklaste och de svåraste arbeten man kan tänka sig, som fotfolk i fabriker och butiker men också som företagsledare och chefer. De finns i medierna – herregud, där dominerar de – och de finns i politiken, förstås. De tycks alltid ha någon över sig som de måste anpassa sig till - eller helt enkelt lyda. I brist på sådana har de alltid en själens furir att lyssna till. Hela deras väsen lyser av ofrihet.

De fria andarna är ovanliga. Jag har efter sextioett år på jorden mött några få. De flesta av de få har jag mött i kulturens värld, antingen som konstnärer, musiker eller diktare, eller som frilansare i kulturens större sfär. Men tro inte att de är många. Jag hade lätt kunnat namnge några stycken, men det faller utanför min uppgift här och nu.

När jag hade haft vänsterkretsarna bakom mig i mer än trettio år närmade jag mig försiktigt en grupp människor som kunde ha kallats civilisationskritiker. Poängen är att dessa människor aldrig kallar sig något. De bara är. Och med dem trivs jag. De är ytterst få. Jag skulle säga att de kan räknas på handens båda fingrar, nära vänner (i några fall yrkesbröder och yrkessystrar) eller i annat avseende närstående.

Men anpasslingarna kryllar det av. Jag har efter brytningen med Lars Hedegaard-kretsen (det kom till just en brytning efter att jag förklarat varför jag inte ville medverka i Dispatch International mer) sett hur förfärande många de är också i sammanhang där jag trodde att de inte fanns. Jag trodde att anti-islamismkretsen var frimodig och bestod av i anden fria människor. Pyttsan, tvärtom var det. Också i Danmark, där jag länge beundrat frispråkiga kritiker av den rådande ordningen fann jag anpasslingarna. Det är verkligen skrämmande att se att människor man beundrat i själva verket går i någon annans ledband, i det här fallet det omfattande och kvävande ledband som hålls av Lars Hedegaard.

Men också på svensk mark har några människor jag betraktat som om inte vänner så i alla fall som fränder fått mina ögon att öppnas. Det räcker inte att man gastar om sin egen oppositionella läggning. Det är när den prövas som sanningen uppenbaras. Också här såg jag anpasslingar växa fram. De är inte angenäma i den stunden, tvärtom är de motbjudande så som anpasslingar alltid varit det.

Jag ångrar ingenting av mitt engagemang i vare sig danska eller svenska kretsar när det handlar om att stå islamismen och den multikulturella statsreligionen emot. Det vore väldigt dumt eftersom jag inte har några som helst tankar på att avsluta detta engagemang. Jag ångrar möjligen min naivitet inför vissa SD-aktivister. Jag vet att jag är fri från dem nu. För alltid. Oavsett vad som sker i september 2014.

I själva verket betraktar jag det som livsviktigt i en tid då grundläggande demokratiska värden hotas och islamismens krigare – jihadisterna – med jämna mellanrum påminner oss om sin mordiska verksamhet. Men jag har för alltid avslutat organiserat samarbete med bloggare, tidningar och organisationer i dessa kretsar. De misstag jag själv gjort och gör står jag för och är därför öppen för kritik.

Att jag alls skriver om detta beror på att jag inte vill förväxla detta med min egen kritik av de totalitära och sanningsförgiftade personligheter som befolkar miljön. Låt dessa människor fortsätta på en väg där alla gränser är rivna: det finns inte ens gränser mot nationalsocialismen och fascismen, det finns inte ens moraliska gränser för vem man slår på trumman för eller samarbetar med eller ens visar sig villig att visa sig tillsammans med.

Det spelar ingen roll om det handlar om Pamela Gellers amerikanska fanatiker, vit makt-hetsarna i British National Party, Nationaldemokrater eller Svenskarnas Parti och/eller Motståndsrörelse; överallt står den vidöppna dörren och slår mot dem och det är som om anti-islamiströrelsen inte förstod varför den måste stänga dörren för gott. Och så länge dörren står och slår välkomnas också judehatare och rasideologer, oavsett om de tillhör den urgamla europeiska stammens samtida utväxter i Grekland (Gyllene gryning), Ungern (Jobbik) eller Sverige eller om de alldeles nyss påbörjat sitt mätande av skallar och sin färganalys av hudpigment.

Jag vet att det finns mycket mer att säga. Och det kommer jag förstås att göra så länge ordet är fritt i Sverige, så länge nätet inte dragits åt och de kritiska rösterna tystats. Jag umgås framöver – i verkliga livet och i skrift – med de fria andarna. Bara med de fria andarna. The rest is silence.