Vågrörelsen, påminnelsen om nationens födelse

Andra upplagan av boken från 2005

Ni som följt min blogg länge vet att jag startade inför arbetet med den bok som utkom 2004, Kärlek och längtan - en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken. Det är en bok inte bara om den portugisiska fadomusiken utan också om hela dess kultur, den nattliga, urbana som lever kvar i flera av stadens legendariska kvarter. Bloggen hade jag för att testa texter på mina läsare. Nu, tre böcker senare i samma ämne, det vill säga fado och Lissabon, vill jag påminna er med ett utdrag ur den bok jag utgav tillsammans med Ulf Bergqvist 2008, Lissabon. Miljöer, människor, musik.

Det här kapitlet handlar om vågrörelsen och dess betydelse både för staden och för fadomusiken.

Trottoar i Lissabon. Foto: Ulf Bergqvist

Inte ens på torra land slipper du undan: vågrörelsen är Lissabons viktigaste fenomen. Havet är alltid närvarande, som vatten och som sång. Vad vore fadon utan havsvågen? Vad vore saudade utan det öppna havets lilla människa, uppfylld av längtan hem till Lisboa? Och vågen bär också en gammal karavell! Man skulle också kunna slopa alla detaljerna och ställa en mycket större fråga: vad vore Portugal utan havet? Portugal har som Europas sydvästliga utpost också haft havet som enda självklart öppna port mot världen. Den europeiska identitet som idag ses som självklar har inte alltid varit det. Under diktaturens mörka år var gränsen mot Spanien också en gräns mot resten av världen.

Havet har, på gott och ont, skapat Portugals identitet. När kolonialväldet föll samman kom tiotusentals människor resande från Afrika till Lissabon. Också i detta mycket konkreta har staden präglats av havet och det som havsförbindelsen skapade. Lissabon är en både svart och vit stad också i det avseendet; en stad av européer och afrikaner, av brasilianska invandrare och idag dessutom av en ström av svart arbetskraft från det gamla sovjetiska imperiet.

Mariza är själva sinnebilden för detta ”svart-vita” förhållande. Hennes mamma är afrikanska med indiska rötter. Hennes pappa är portugis. Tillbaka från det afrikanska livet i Moçambique, i Lissabon sedan sjuttiotalet med sin dotter skapade de en liten restaurang i den stadsdel där fadomusiken föddes, Mouraria, och där slöts också den cirkel som förenade Europa och Afrika. Från Maria Severas 1800-tal går det en röd tråd till Marizas 2000-tal.

Havet är Portugals grundläggande identitet. Havet som förbindelse till världen, havet som exploateringsmöjlighet, havet som förbrödring och havet som förtryck. Portugal har sett allt detta ske, både det onda i kolonialismen och det goda i förbindelserna. Portugal har formats av havet, av vågrörelsen, av resan och upptäckten. Även om många unga portugiser idag skulle förneka det, så är det ett faktum att fadon är en av de viktigaste och mest seglivade beståndsdelarna av detta arv. Vågrörelsen finns i trottoarens sten liksom den finns i fadons gungande karaktär.

 När jag passerar karavellen vägrar jag att trampa på den och går ödmjukt en bit åt sidan, simmar torrskodd vidare i vågrörelsen.

"Smärtan som flyter likt vatten
Vi bär på denna illusion
Vågorna på ett osynligt hav
växer ensamma när det mörknar."

(José Luis Peixoto/Fontes Rocha: Se o Nosso Mundo)

"Om den portugisiske sjömannen
som reser kring på de sju haven
skulle bli den förste, vem vet,
att berätta för mig om sin uppfinning."

(Alexandre O'Neill/Alain Oulman: Gaivota)