Salvatore Quasimodo

Var och en står ensam på jorden hjärta
genomborrad av en solstråle –
och plötsligt är det afton.

Salvatore Quasimodo har inte funnits i mitt lyriska apotek. Hans namn har varit bekant, men annars i stort sett ingen representation i min läsning.

Så får jag under den gångna julens gran en Quasimodo-bok från Anders W. i Finland, Och plötsligt är det afton, utgiven i FIB:s lyrikklubbs bibliotek 1959. Översättare och introduktör var Arne Lundgren, han som senare kom att bli en av de främsta introduktörerna av portugisisk litteratur vid sidan av Marianne Sandels.

Jag öppnar den vackra lilla boken nattetid. Jag läser en dikt här, en dikt där. Och så orienterar jag mig efter förordet, som berättar att poeten föddes 1901 i Syrakusa. Där på ”den svavelhaltiga ön” Sicilien anses den italienska diktens vagga ha stått.

Lundgren citerar vad Quasimodo sagt i ett föredrag 1954:

”Diktarens ställning kan inte vara passiv i samhället: han ’förändrar’ världen. De starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten: dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning.”

Jag bläddrar mer. Läser igen. Avslutar nattläsningen med denna dikt innan jag släcker lampan:

Livet flydde icke från dig genom hemliga
läror, djurkretsars hybrida tecken, stavelser
eller nummer utlagda för en andra upptäckt
av världen. Men du har vandrat som en fånge
att med blodet och sanden mäta tystnadens mångfald,
dödens röster, på andra sidan bortom kullars vågor.