Pamuk är vid sidan av det egna skönlitterära författarskapet också en driven essäist. Jag har läst såväl enskilda tidskriftstexter som hans två böcker Pappas resväska (2007) och Andra färger (2010). Men det som talar emot honom som essäist är den ofta akademiska och lite torra stilen. Den kommer sig förmodligen av att texterna bygger på just akademiska föreläsningar. Pamuks nya bok består uteslutande av bearbetade Harvard-föreläsningar.
Jag läser bokens föreläsningar/essäer med glädje, trots invändningarna, därför att de visar hur en extremt medveten författare arbetar. Ingenting tycks lämnat åt slumpen. Redan på första raden slår han fast: ”Romaner är alternativa liv”. Och så säger han:
”Trots allt vi vet om fiktion blir vi irriterade och bekymrade om en roman misslyckas med att uppehålla illusionen av att faktiskt vara verkligheten.”Pamuk resonenar sällan abstrakt. Han förankrar varje tanke och idé i konkreta verk som tycks vara hans föredömen: Tolstojs Krig och fred, Kafkas Förvandlingen och en rad andra. Och paraden av författare som vi ser gå in i hans resonemang är så lång att den bara låter sig exemplifieras. Där finns Forster, Schiller, Flaubert, Dostojevskij, Faulkner, Borges – och många, många fler.
Det faktum att Pamuk här också berör sig egen roman Snö gör mig snarast upprymd:
”Min roman Snö fick mig att börja fundera på kombinationen romankonst och politik…”... och jag tänker den hädiska tanken att den fundering förhoppningsvis avsätter fler sådana verk av honom. Risken är förstås att han istället skriver ännu en sentimental historia som Oskuldens museum.
Intressant. Har endast läst Snö - som jag tyckte mycket om och, som du beskriver, ligger kvar länge i en (snön som sakta dalar precis hela tiden som ngn slags bakgrundsmusik). Att jag inte fâtt tummen ur att läsa annat är kanske faktiskt mycket pâ grund av just den sentimentala undertonen. Dvs, poeten har även här en väldigt naiv roll om jag minns rätt? Skriver endast pâ ingivelse, kärleken till ungdomskärleken etc. Nâgot som precis mot slutet gjorde mig nâgot besviken (även om besviken inte är riktigt rätt ord kanske, lât oss säga att resten är sâ bra att man, jag, önskat finna kanske nâgot än bättre som slutkänsla). Att det är just vad du inte tycker om i de övriga är därför för mig intressant!
SvaraRaderaHar dock läst diverse artiklar av honom, där jag tycker han är strâlande vad gäller formuleringar och reflektioner kring litteratur i allmänhet (ja, ganska "universitetiskt", det är sant), redan hans Nobeltal var ett av de bättre. Minns en han sa (och inte är ensam om att säga, men som han formulerade verkligt bra) ang. sprâk anpassat till formen - och att man när en roman skall skriva bör bättre veta vart man skall än vad gäller poesin, där stundens ingivelse bör râda (vilket när jag skriver det ger eko till Snö's poet - men jag minns ej vad han skrev, var han inte just romanförfattare?). Nu blir jag mao mycket nyfiken pâ verket du skriver om!
Glädjer mig att du inspireras att läsa boken. Jag tror du skulle ha nytta av den.
SvaraRadera