Orhan Pamuk: Pappas resväska (Norstedts förlag, översättning av Birgit N. Schlyter)

Jag noterar med glädje att jag läser en direkt från turkiska översatt volym av Nobelpristagaren Orhan Pamuk.

Boken består av tre tal, dels Nobeltalet, dels ett pristal från Frankfurt och ett från USA.

Hos Orhan Pamuk närmar vi oss passionen, allvaret och det som bara litteraturen kan göra: "konsten att berätta vår egen historia som om den vore alla andras historia".

I romanerna hittar Pamuk fram till denna magiska punkt, och förmår "att omgestalta 'den andre', 'främlingen', 'antagonisten' som finns i våra tankar."

Här finns inga spekulationer, ingen dragning åt det förment underhållande. Litteratur är en allvarlig sak, och Pamuk vet, sedan barndomen i pappas bibliotek, att romanerna kunde och kan ta oss till helt nya världar, få oss att se saker som annars skulle ha varit dolda, och lära oss något nytt om andra människor.

Men också som turk är Pamuk medveten om hur laddad relationen med Europa och den europeiska litterära traditionen är. Han talar om nödvändigheten av ett turkiskt EU-medlemskap, som enda vägen bort från krig och fanatism. Och han ber om ursäkt för att han gör politiska markeringar, den värld han vill tillhöra är ju faktiskt "fantasins värld".

Det är barndomen och pappas resväska – full av manus – som står i centrum för talen. Hur den skrivna texten formar oss och hur vi formar den. Det handlar om ensamheten och den stängda dörren som en förutsättning för skrivandet.

Och istället för att skrikande protestera, som Doris Lessing ("a bloody disaster"), uttrycker han en stor tacksamhet för sitt Nobelpris: "Jag önskar så att min far hade kunnat vara med oss här i dag", sa han avslutningsvis i Stockholm 2006.