Allt är vind och tvekan.

Supermoon, 5 maj 2012. Foto: Astrid Nydahl.

Jag går stavgång på vattnet och åker vattenskidor i bergen. Jag har min rollator med mig ut på isen och sover med skridskorna på. Kryckan leker jag med och huvudkudden lägger jag på cykelsadeln.

Så blir det. Så måste det bli.

Nu är varje liten nervtråd spänd till bristningsgränsen. Jag står med ena foten på flygplatsen och den andra fortfarande nedsjunken i träsket. Jag dricker brännvin till frukost och äter bananer doppade i kaviar. Ingenting är omöjligt, intalar jag mig. Ingenting.

Det är bara fredag nu. En tom fredag. Ingenting kan jag ge den. När jag tar bussen till bolaget för att köpa whisky står tre män i entrén och vill att jag ska uppmärksamma dem.

En nationalist som ryter som ett lejon och ändå rodnar, han säger att han är från Svenskarnas parti, och en kommunist, jag känner ju honom och vet att han är stalinist, ändå ser han ut som om han bara skulle ta en promenad, en hemlös pratkvarn sittande på en pall, han som säljer de hemlösas tidning, honom ser jag djupt i ögonen och tackar för samvaron.

Ändå är jag ingen trogen. Ingen är jag nära. Allt är otrohet och alla är fjärran. Jag ser mot horisonten och hör bara fiskmåsar skrika i stadens centrum. Jag stänger psalmboken och mumlar tyst för mig själv. Allt är vind och tvekan.

(Fredagen den 11 maj 2012.)