Dumhedens løvefødder.

Finns det någon som bättre symboliserar hemvisten i det nordiska, och flykten bort från det, än den danske poeten Henrik Nordbrandt?

Under sina många år i Turkiet och Spanien har han uttryckt en sådan ilska mot sitt gamla Danmark och en sådan motvilja mot ljuset och höststormarna i Köpenhamn att det gränsat till förakt. Och så plötsligt: en stor försoning, en mildare ton, ett slags hemkänsla. Just så ser också hela hans författarskap ut: från lovsånger till en kvinna i den danska miljön, till en kokbok om turkiska maträtter (Damelår og andre specialiteter).

Så kom Dumhedens løvefødder, en mycket engagerad uppgörelse med religion i största allmänhet och med det han sett av den i Turkiet i synnerhet. Också här ser man sambandet: det var när de religiösa fundamentalisterna på nytt började marschera i Turkiet som Nordbrandt lämnade landet.

Det kunde han varken förlika sig med eller leva i som vardag. Hellre huka i snålblåsten med uppfälld trenchcoat-krage mellan Nyhavn och Hovedbanegården än sitta på café i Ankara och höra hur ännu en författare ställts inför rätta eller ännu en islamistisk politiker tagit över i kommun eller stat.

Ungefär så har Nordbrandt tänkt, och kommit tillbaka till sin nordiska födelseort, Frederiksberg, där han såg dagens ljus den 21 mars 1945, vilken han för övrigt så fint har beskrivit i självbiografiska boken Døden i Lübeck (ett smeknamn han fick i ungdomen då han på grund av sjukdom vägde knappt fyrtio kilo). För att förstå hur förbindelsen – och senare konflikten – mellan Köpenhamn och Ankara såg ut, ska man läsa en bok som heter Ruzname. Den har sin titel från det ord av persiskt ursprung som fanns i det ottomanska väldet, och som betyder dagordning eller dagbok (men som i modern tid ersatts av andra ord). Och senare har han flyttat vidare till Østerbro med blomma och barn.

I denna bok kan man se hur Nordbrandts kärlek till Turkiet sakta övergår i en mycket stark pessimism. Boken skildrar tiden 4 mars 1995 till 4 mars 1996. Nu är det en mycket svartsynt Nordbrandt som skildrar Turkiet, och det är i den här boken han gör det:

"Några av mina bästa vänner är muslimer, och jag tar starkt avstånd från främlingsfientligheten i Danmark (och på alla andra platser). Men det betyder inte att jag kan acceptera islam. Jag betraktar den som en historisk olycka" skriver han.

Vad får honom att dra denna radikala slutsats? Man får söka sig till barndomen för att se hur Nordbrandt tidigt präglades av inställningen att all religionsutövning är dumhet. Han formulerar det själv på annan plats i boken:

"Så länge de som styr världen, hänvisar till makter vilkas existens ingen kan bevisa, och vilkas förmodade natur motsägs av den vetenskap, som mänskligheten inrättat sitt liv efter, kommer det aldrig att finnas ett slut på de trojanska krigen."

Det är alltså inte en särskild religion som orsakar Nordbrandts starka misstro. Det är bokstavligt talat allt prat om makter utanför människans kontroll, oavsett vad de kallas eller kallar sig själv. När islamismen vann sina övertygande segrar i Turkiet var det dags att återvända hem till Danmark. Och väl hemma finner han en kultur där folkkyrkans representanter

"av Drottningen får ta emot samma ordnar som militärens folk, och ändå talar prästerna om 'moral' och 'kristna värden'. Är kombinationen Gud, konung och fosterland kristna värden? Är titeln general ett kristet värde? Historien kan förvisso ge det intrycket, men jag undrar om Jesus hade skrivit under på det."

Så resonerar en modern dansk poet som vägrar inlemma sin diktning i någon högre statlig eller religiös institutions tjänst. Och det är denne poet som också utgivit diktsamlingen Guds hus:

Som ett moget granatäpple

för den törstande

var vår kärlek i Guds hus:

ett hårt, blankt skal.

Fyllt av söt, röd saft

omöjlig att dricka

utan att man råkade krossa

dess bittra kärnor.

(översättning av Per Svensson)


Lyssnar man på tonfallet förstår man att det inte är en hatisk man som talar. I dansk press har jag sett insändare som betecknat Henrik Nordbrandt som hatisk, för att han i essäer, artiklar och intervjuer förklarat varför han tycker så illa om religioner och de politiska rörelser som föds ur dem. Man ska inte läsa honom så. Man ska läsa honom som den upplysningsman han är.

Henrik Nordbrandt är i den meningen en nordisk mystiker, full av respekt för livets alla outgrundligheter. Men han är samtidigt en mycket rationell människa. Om det vatten som sipprar ur berget kan han i Guds hus uttrycka en nästan religiös tanke:

Jag som ingenting tror

vet, att detta vatten är heligt.

Den som dricker det

ser sig själv från bergen

det har döpt.


Kanske kan Nordbrandt nu citera sig själv: "Efter åren i solen går jag omkring i skuggan" (ur 84 dikter, översättning av Anna Svensson)

Översättningarna av prosacitaten är gjorda av TN