Musik i katastrofernas tid.

Jag följer alldeles för många nyhetssändningar. Det kan inte vara annorlunda. Länge levde jag med myten att vi svenskar bara kan hantera en fråga i taget. Men så är det ju med alla människor. I samma ögonblick jordbävningen och tsunamin slog sönder Japan glömde vi (?) att massmördaren Kaddafi just inlett sin militära offensiv. Idag oroar sig människorna i Benghazi för att offensiven ska drabba också dem. Det kommer den säkert att göra. Ingenting talar för att ökenkrigaren skulle avstå landets andra största stad. Men det finns å andra sidan inte heller något som talar för att invånarna i staden ska avstå den frihet de just fått smak för (och ska jag vara riktigt ärlig tror jag att herrarna i avgörande europeiska länder trots allt bestämt sig för att låta Kaddafi krossa allt motstånd, men hoppas in i det sista att jag har fel). Ingenting talar heller för att det finns något överskådligt "slut" på det som sker i Japan. Härdsmältorna har kanske bara börjat? Det "stora skalvet" som man talat om i Japan sedan årtionden kanske kommer nu. Det bästa jag läst i ämnet finns som understreckare i Svenska Dagbladet idag: "Japans historia präglas av katastrofer". Och så blir vi påminda om att ordet tsunami är japanskt: tsu betyder lång våg och nami betyder hamn.

Nå, i alla dessa skeenden försöker jag finna något lugnande. Något som på utsidan kan lugna. Igår fann jag Jordi Savalls gamba. Idag har det blivit Luigi Boccherinis cello-sonator. En hel del av hans musik hade jag redan, men då i konsertform med bland andra Jacqueline du Pré. Här är det finländska Jukka Rautasolo och Jussi Seppänen som spelar sonatorna för solo-cello. De lägger sig över mig som ett skyddande filter. Jag kan inhämta informationen om världens bränder utan att själv bli till aska.