Zinaida Lindén: Vi som kommit undan.

Med anledning av den stora katastrofen i Japan publicerar jag idag en text av författarinnan Zinaida Lindén. Hon är ryskfödd men bosatt med make och barn i Finland. Hon skriver på svenska. Under ett års tid levde hon i Japan och hade just återvänt till Finland efter ett besök i landet när jordbävningen och tsunamin skakade det.

*

Några dagar efter att jag och min familj återvänt från Japan inträffade den värsta jordbävningen i landets historia i modern tid.

Under de senaste dygnen har vi knappt kunnat prata om något annat, vi som en gång bott i Japan. Ingen av dem vi känner där är skadad. Också den vars föräldrar och syskon bor i Sendai meddelade att de klarat sig. I Tokyo fortsätter det att skaka, men folk försöker leva så normalt som möjligt. Denna tanke får mina ögon fyllas med tårar.

Det sägs att japanerna är vana vid jordbävningar. Det sägs också att Japan är förberett på dem. Medan vi var i Tokyo i februari - mars följde vi med TV-nyheterna från Nya Zeeland. ”Där var de inte förberedda”, hörde vi från alla håll. Det kändes tryggt att veta att byggnadsstandarderna är höga i Japan – särskilt efter den hemska jordbävningen i Kobe år 1995. Fortfarande anser jag att Japan är ovanligt väl förberett för jordbävningar. Tsunami är en annan sak.

”Du är väl lycklig över att ni inte var i Tokyo när det inträffade?” hör jag av mina finländska bekanta. I själva verket känner jag något som påminner om skuld. Visserligen är jag lättad över att min familj är i säkerhet, men samtidigt tänker jag jämt på mina japanska vänner som bara under det senaste dygnet utsatts för fyrahundra efterskalv.

I ett år bodde jag och min familj på trettonde våningen i Yokohama. Vi hade fin utsikt. Samtidigt kände vi även de svagaste jordskalven. Varje gång det började skaka grep jag tag om mina barn och sökte skydd under matbordet. Skalven blev en del av vardagen. Efter ett vulkanutbrott på ön Miyakejima sydöster om Honshu kände vi i Tokyo mindre och större jordskalv dagligen. Det var okej. Skalven ”lättade på trycket”. De ”garanterade” att det inte skulle inträffa ett värre skalv.

En dag deltog jag i en övning på min sons japanska dagis: mödrarna skulle komma och hämta sina barn så fort som möjligt. Min väninna som varit med om Kobe-jordbävningen var skeptisk: ”Du kommer inte ens att kunna stå upp under en kraftig jordbävning .”

Den jordbävning som nyss inträffade i Toohoku-regionen var mer än 1000 gånger starkare än den i Kobe.

Likväl kommer körsbärsträden att börja blomma snart. Japan är en nation av överlevare. Mina vänner i Tokyo skulle bli förvånade om de fick veta om mina skuldkänslor: min hittills mest kända bok ”exploaterar” jordbävningar som motiv. Mitt i alltsammans har mina vänner behållit sin humor. ”Jag kunde inte låta bli att överleva - därför att jag måste besöka dig i Finland!” skriver en av dem.Jag som trodde att de inte skulle ha tid eller ork att svara på mina ängsliga frågor. De svarade alla – med långa, utförliga, tacksamma mail.

Zinaida Lindén, författare