Historiens lagbundenhet?

En krossad frihetsdröm, Peking 1989.

En av villfarelserna som inympades i mitt unga liv runt 1970 var den om historiens lagbundenhet. Karl Marx må alltjämt vara intressant, men en del av hans teorier, som sedan vulgariserades och banaliserades av Lenin, höll inte för en kritisk granskning. Historien är knappast lagbunden. Den präglas snarare av ett slags kaos där oförutsedda skeenden växer fram och söker sig nya vägar. Dessa kan lika gärna leda bakåt som framåt. Vi ser inte ens alla de krafter som är i rörelse, eftersom vissa föredrar att dra i trådarna bakom kulisserna. Vilken väg en revolution går kan man inte säga förrän efteråt. Vilken väg ett folkligt uppror leder in på är helt beroende av hur maktens mekanismer ser ut. I Kina kunde ett mäktigt kommunistparti beordra eld för att utsläcka de protester som världen lärde känna genom bilderna från Tiananmen-torget 1989.

Kinas elit hade inte minsta tanke på frihet för folket. Tvärtom, den kommande hårda ekonomiska politiken i kombination med repression skulle leda landet in i en ny era av superkapitalism, låga löner och järnhård social disciplin. En marknadsekonomi i kombination med ett totalitärt styre har säkrat Kinas plats i världen.

Teheran 1978, offer för Shahens polis.

När iranierna genomförde sin revolution 1979 kunde det se ut som om friheten hade kommit. Varje sådan tanke dränktes av mullornas tyranniska och religiösa maktutövning. Alla de socialister och kommunister som lierat sig med Khomeini hamnade antingen i tortyrkammaren eller galgen. De hade bara fungerar som brickor i ett maktspel. Jag minns hur våra iranska grannar i Malmö firade en hel natt efter att de frågat oss om det var ok. Vi skålade med dem och önskade dem lycka till. Någon vecka senare återvände de till Iran och vi tänkte ofta på vilka öden de gått till mötes.

Den våg av protester som sköljer över de nordafrikanska länderna och som de senaste dagarna också spritt sig till länder som Jemen behöver inte heller leda fram till frihet. De kan göra det, men det vet vi ingenting om just nu. De våldsamma scener som utspelades i Kairo under onsdagen och natten till torsdagen kan ha varit bara en första varning från regimen. Till vilket pris Mubarak och hans gäng vill klamra sig fast vid makten kan vi inte förutsäga. De kanske försvinner ut bakvägen redan nu, eller så prövar de först att krossa revolten så som de kinesiska kommunisterna gjorde. Kommande generationer får på sin höjd en skönmålad version av vad som hände. Friheten är kanske lika långt borta som tidigare. Eller så lyfter den som en fjäril med lätta vingslag.

Om Egypten har jag skrivit här, här och här.