Notiser om sådant som läses i nattens tystnad och mörker.

Maïssa Bey: Blått vitt grönt (Tranan, översättning av Monica Malmström).

Maïssa Bey, pseudonym för Samia Benameur, föddes 1950 i en liten algerisk by. Det innebär att hon var tolv år när Algeriet blev självständigt 1962 och den franska kolonialmakten inte längre styrde. Hennes roman Blått vitt grönt inleds med en mycket rolig scen, där skolläraren förklarar varför man inte längre använder röd färg för att anmärka på eller göra rättelser i elevarbeten. Tillsammans med det vita pappret och den blå skriften skulle det framkalla fiendens flagga! Romanen är upplagd som en fläta av två berättelser, den ena är en manlig gestalt, den andra en kvinnlig. Paret Lilas och Ali växer upp som fria medborgare i landet och försöker med sin gemensamma familj blicka mot framtiden. Eftersom romanen börjar 1962 med landets självständighet är det logiskt att den slutat med islamisterna, FIS, valseger 1991. Den segern, som förklarades ogiltig, utlöste ett mycket blodigt krig som präglat Algeriet i många år. Maïssa Bey har skrivit en gripande och mycket övertygande roman om hela denna händelseutveckling.

Selma Mahlknecht: Ingen fara (Thorén & Lindskog, översättning av Jörn Lindskog).

Selma Mahlknecht, född 1979 i den tysktalande delen av Italien, Sydtyrolen, har publicerat flera novellsamlingar, samt dramatik för teater och tv. Med sin debutroman Ingen fara introduceras hon nu på svenska. Det fascinerande med hennes roman är att den med sådan självklarhet utspelar sig i den samtid där ett sms kan vara ett avgörande tecken på närhet och vänskap. I centrum för berättelsen står de två systrarna Bess och Sandy. Det mesta de säger till varandra tycks vara sociala nödlögner, som de ömsesidigt genomskådar. Övergripande tema för romanen är frågan om arv, identitet och familjebakgrund. Romanen är upplagd som en väv där de två systarna antingen berättar eller står i centrum för vartannat avsnitt. Sakta drivs den till avgöranden som har med hemligheter att göra. Romanens svaghet är dialogerna, medan den berättande prosan är njutbar och lätt att tillgodogöra sig.

André Brink: Skiljevägar. Memoarer (Forum, översättning Britt Arenander).

André Brink har jag alltid betraktat som den främste i den grupp av sydafrikanska författare vi haft förmånen att under många år fått läsa i översättning. När Nadine Gordimer fick Nobelpriset tänkte jag direkt att det gått till fel person i denna grupp av vita motståndsmänniskor i den litterära sydafrikanska världen. Vad kan Gordimer sätta emot Brink när det gäller fiktion, eller essäistik? Hon ter sig ungefär lika spännande som den Golding, också han Nobelpristagare, vars författarskap efter Flugornas herre kanske inte var så där väldigt intressant. Nå, Brink har nu utgivit sina memoarer, en oupphörligt intressant bok om livet som barn till vita kolonisatörer i det Sydafrika som valde åtskillnadens, apartheids, väg. Han berättar ömsom gripande, ömsom pliktskyldigt om uppväxt och vuxenblivande. Kvinnorna står, liksom i hans romaner, i centrum för det mesta. Här följer vi tragiska kärleksaffärer och tragiska människoöden, inte minst berättelsen om Ingrid, som tar sitt liv, är plågsamt övertygande. Och ändå kan jag inte hjälpa att jag tycker allra mest om de sista kapitlen i boken, där han berättar om sitt åldrande och den magi som uppstår när han alldeles oväntat står öga mot öga med den unga polskan Karina, som blir hans hustru, och med vilken han väljer att bosätta sig för gott i Sydafrika, trots det kaos och den förfärliga kriminalitet som härjar i landet. Alldeles mot slutet av memoarerna berättar han om hur hans egen familj och vänkrets drabbats av denna kriminalitet som framför allt tycks rikta sig mot de vita som ett slags revansch och hämnd. Det är inte en uppbyggelig läsning för politiskt korrekta som lever i villfarelsen att avskaffandet av apartheid ledde till ett demokratiskt och fritt land. Men att den är sann tvivlar jag inte en sekund på.