"En agent, en värvare, en röstfiskare..."

 

Foto: Astrid Nydahl

 

Man bör kanske ta Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."

Den som vill erkänna inför vänner och bekanta att de så kallade valen är äkta vara, erkänner samtidigt sin egen dumhet. Valen fyller i de postmoderna demokratierna ett enda syfte: hålla nationen samman med lögnen som vapen. De deltagande partierna är överens om detta. I krigstid blir kanske de så kallade valen ännu viktigare för makthavarna. 

 

”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”

 

Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar (övers: Karin Löfdahl) 

Müller hade diktaturens Rumänien som utgångspunkt för sitt författarskap, hon har det än i dag.

Kan vi i dag hålla oss utanför? Är vi i själva verket inte ännu mer iakttagna av staten? De gamla öst-diktaturerna hade inte tillgång till den digitala teknik som följer oss i smått och stort. Lärdom?

 

"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."

Thomas Mann: ur En opolitisk mans betraktelser, (översättning av Per Landin och Urban Lindström) 

Jag tror att lärdomen är enkel: Partigängaren - från V till SD, hela vägen via de andra riksdagspartiernas representanter - är en människa som låter munnen släppa ut "halvbildat, entusiastiskt gatuprat" - i tron att han ska framstå som en vägledande bärare av kunskap.