Två bergsfolk, tre nya böcker

Tre nya böcker har anlänt som gåvor, och det lustiga är att de är skrivna/skapade av människor från två stolta bergsfolk.

Georgiern Leo Vardiaschvili har skrivit Invid den stora skogens rand, som översatts av alltid pålitliga Erik Andersson. I förlagspresentationen kan man läsa:

Tillbaka i den forna Sovjetrepubliken Georgien som han flydde från som barn söker den vuxne Saba efter en far som gått upp i rök och en bror som försvunnit, medan han kämpar med skuldkänslorna inför sin nu döda mors stora uppoffring. 

Albanen Rizah Sheqiri från Kosova och numera från Uddevalla har jag både känt och läst i många år. Hans två nya böcker hämtade jag på postterminalen för bara två timmar sedan. Dels antologin på 18 språk, En krans av ord, dels Sheqiris noveller Tiden läker inte alla sår.

I förordet till Sheqiris tidigare bok Sorgesånger skrev jag:

Det fascinerande här är hur pendeln mellan liv och död också blir en bild av hur albanen – hemma eller i exil – föds på nytt för att föra släkten vidare och säkra en unik kultur och ett unikt språk för framtiden. När jag bläddrar i dokument här hemma och ser alla offer som på bilderna ligger döda i väntan på begravningen tänker jag att de, lika lite som Europas judar, ska bli den förhärskande bilden av nederlag. Däremot är de offer, och det de offrat är det yttersta. De saknar skuld. De har inte valt denna död, den har påtvingats dem av härskarna.

 

Den personliga erfarenheten av detta förtryck återkommer ofta i Sheqiris diktning:

 

”På min troskyldiga varelse

bildar djävlarna en mosaik av våld

jag är stark för jag har rätt

oböjlig inför varje storm”