Ryssland trycktes den fria pressens gränser långsamt och målmedvetet bakåt under flera års tid.
Liza Alexandrova-Zorina ser sin egen skuld på pressfrihetens dag
Jag tänker inte tala om diktaturen, censuren och repressionen –Vad som pågår i mitt hemland vet alla redan. Dessutom är det för enkelt att anklaga de ryska politikerna, propagandisterna och säkerhetstjänsterna och svära sig fri från allt eget ansvar.
I stället vill jag berätta om vilka kompromisser som vi journalister och publicister gick med på, om vårt personliga ansvar. För den fullkomliga censuren finns inte bara där när man vaknar en morgon. Det börjar med självcensur, med redaktioner som blir ängsligare och måna om att undvika problem, med diskreta överenskommelser med makten. ”Du behöver inte vara så rakt på sak, alla förstår i alla fall”, ”undvik bara all extremism”, ”det finns teman vi inte tar upp”, ”vår tidning har som policy att inte skriva om Putin”.
En gång i tiden skrev jag krönikor för en av Rysslands största tidningar, som å ena sidan anpassade sig till myndigheternas krav, men å den andra spelade rollen av modig sanningssägare. Därför kunde jag skriva om ganska mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar