Jag kände inte till Max Blecher (1909-1938). Rumänsk jude, från arton års ålder sängliggande fram till sin död. Skrev några större verk samt en rad kortare. 2010 kom på svenska Händelser ur den omedelbara overkligheten (översättning av Inger Johansson).
Den bok jag läst ingår i en tidens tradition, då tuberkulosen skickade många människor till sanatorierna och sjukhusen. Det finns några särskilt kända verk i detta ämne, av författare som Thomas Mann (Bergtagen), Thomas Bernhard (sanatorier i Pongau, som bl.a. skildras i Självbiografierna) och Sven Stolpe (som liksom Blecher bor på ett sanatorium i Schweiz, Stolpes ligger vid Lago di Ceresio).
Att det blir starka verk säger sig självt. De blir därtill klassiker. Och det är synd att Max Blechers fina självbiografiska bok, som knappast kan kallas roman, är så pass lite känd här hos oss, det är nämligen en djupt uppriktig skildring av såväl verklighet som dröm i dessa sjuklingars liv. Det chockerande i boken är nog berättelserna om de fasansfulla gipsinpackningarna, som skulle göra nytta vid skelett-tbc. Det är så fruktansvärda smärtor patienterna utsätts för – också Max Blecher själv – att skriken nästan hörs på boksidorna.
 |
| Max Blecher halvliggande i den av hästar dragna vagnen som medgav ovanliga turer till stranden. |
Också Blechers berättelser om ett döende barn och några unga kvinnor i sanatorie-miljön, berör mig starkt. En kvinna som helt missförstås vid ett kontaktförsök under en promenad i naturen visar sig vara helt stum, ”hon har en laryngit med ytterligt allvarliga komplikationer, hon får inte äta fast föda och inte prata…”
Jag tycker att Blechers bok kan mäta sig med de allra största, i sin nakna uppriktighet och språkligt avancerade framställning, då den pendlar mellan drömskt flöde och nästan brutalt saklig realism.