Eugénio de Andrade framstår för mig som den främsta av Portugals moderna poeter.
Jag
ville så gärna ha med en av mina favoritdikter i min första bok om
Lissabon. Med detta vykort gav han mig den möjligheten. Dikten lyder i
Marianne Sandels översättning:
Denna dimma över staden, floden
måsarna från förr i världen, båtar, folk
i brådska eller med all tid att slösa bort
denna dimma, här börjar stadens ljus
i rosa och citrongult över Tejo, detta ljus av vatten
inget mer vill jag be om, på väg ned för trappan.
Nu
är Eugénio de Andrade borta. Som de flesta är han borta. Jag tröstar
mig med minnena, med fotot av sig själv han sände mig med ett brev på
baksidan, fotot som alltid hänger på mitt arbetsrum, böckerna, dikterna,
minnena. Det mesta är minnen, resorna är inställda, vännerna i
Lucitanien är bara spöken och gamla statyer, fotoalbumen gulnar och
faller sönder, allt är ett före detta, ett minne, en urgammal historia.
... ack ja, som detta ljus av vatten...