 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Lusten att läsa. Lusten att vandra. De två står inte i motsättning till varandra. Inte heller diktandet och vandrandet. Det och mycket annat står klart efter läsningen av Rebecca Solnits bok Wanderlust. Att gå till fots (Daidalos, översättning av Helena Hansson och Djordje Zarkovic). Solnit gräver sig ner till vandrandets tidiga kultur och finner där pionjärer som William Wordsworth som skrev poesi i huvudet medan han vandrade, ofta tillsammans med systern Dorothy.
Solnits berättarstil är dels essäistens, dels historikerns. Hon visar hur Rousseau lägger den filosofiska grunden för vandrandet, och hur andra senare anknyter till honom. Rousseau hade i sina Bekännelser skrivit: "Jag kan endast tänka gående; så snart jag gör halt, upphör jag att tänka, och för att mitt huvud skall komma i verksamhet, fordras det, att mina fötter göra det sällskap."
Solnit går till de stora naturromantikerna och människor som strävat efter såväl det solitära som det tysta, de som lärt oss så mycket om möjliga alternativ till den konsumistiska livsstilen. De finns redan i den historiska, engelska övergången mellan de privata parkerna och trädgårdarna, och i förlängningen ut i vildmarken, de finns i nordamerikanska mäns skogsliv (Thoreau är förstås central i det sammanhanget, inte bara med legendarisk Walden utan också med en text som Konsten att vandra). Solnit visar hur vandrandet också markerade en övergång mellan en tid då England var farligt och när det blev relativt sett tryggt att vara ute i. Och så säger hon att syftet med vandrandet kunde vara både en pilgrimsfärd med ett uttalat mål, och ett mållöst där upplevelserna utmed vägen var det viktiga.
Den verkliga rikedomen finns i Solnits introduktioner och analyser av en rad författare och tänkare som kanhända är mindre bekanta hos oss. Sådana som John Muir med A Thousand Mile Walk to the Gulf (postumt utgiven 1914), samtidigt som hon understryker att det inte finns någon knivskarp gräns mellan vandringslitteratur och naturtexter.
En rad moraliska och politiska infallsvinklar diskuteras också. Bland annat berör hon det faktum att det allmänt ansågs vara en dygd att vandra, att man förmodligen då skulle bli en "bättre människa" av det. Att vandra tillsammans, två och två, kunde också lösa svåra problem, i det att samtalet blev både intimt och avslappnat. Men också på det individuella planet var vandrandet fördelaktigt; rörelse är bästa boten mot melankoli ansåg till exempel redan Robert Burton.
Solnit pekar på det faktum att många av genrens mästare inte nöjde sig med själva vandringsberättelsen utan också predikade något för läsaren. Hon nämner bland annat William Hazlitts On Going a Journey, Leslie Stephens In Praise of Walking, Robert Louis Stevensons Walking Tours. I den senare hette det att "man måste gå i sin egen lunk och varken trava ihop med en mästervandrare eller trippa i takt med en flicka." Historikern G.M. Trevelyan skrev i Walking: "Jag har två läkare, mitt vänstra ben och mitt högra". Man kan inte missförstå: vandrandet är inte bara bra för själen utan också för kroppen.
Solnits berör en rad andra områden som har med vandrandet (och bergsbestigningen) att göra, men jag nämner inte resten här i recensionen. Jag kan bara konstatera att Rebecca Solnits bok Wanderlust är oerhört inspirerande. Man läser sig in i ett par hundra år av tänkande kring privatägd mark, trädgårdar, parker och vandrandet som praktik och tänkande. Jag rekommenderar den till var och en som nu märker att sommarens dofter och värme lockar till just vandringar eller promenader. Solnits bok blir en vän och inspirationskälla också sådana dagar.
***
En som vandrat långt är Per Erik Tell. Om hans bok Till fots genom Europa skriver jag här.