måndag 19 december 2016

Hallarna, Tormestorp



En läsare har skickat mig den här fina bilden av Hallarna, Tormestorp. Det kallades i min barndom på 1960-talet för "vilohem" och dit skickades jag utan att förstå varför. Därför vill jag idag visa ett avsnitt ur min bok Ett barn är fött på Sevedsplan:


Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det. Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.


Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.