måndag 16 december 2013

Utdrag ur en artritdagbok (som måste byta namn?)



Den här veckan ska jag börja riktigt privat. Jag gör det av två skäl: kanske känner någon läsare igen situationen och kan/vill ventilera den? Och det andra skälet: kanske kan det privata alltid vara allmänt i den meningen att det djupast sett mänskliga berör oss?

16 oktober 2013. I augusti 2013 var det slut på en lång, varm sommars smärt- och sårfrihet. Artriten slog till med full styrka i knäna, samtidigt som nacke och högerarm förlamades av ett diskbråck. En månad senare fick jag för första gången sprutor med kortison i båda knäna, helt utan effekt. Svullna av vätska och infektion  (?) plågade de mig dygnet runt. Att gå i trappor, också här hemma, blev allt svårare, ja också rent plågsamt. Sommarens många cykelturer kändes avlägsna.

18/10. Tilltagande värk och illamående. Sängliggande vid två tillfällen med sömn.

19/10. Samma som igår. Tilltagande smärtor varje dag. Tre tillfällen då blixtsmärta i höger knä fått mig att nästan falla. Trapporna nästan omöjliga gå i. 

6/11. Besök hos ortopeden S. Två nya kortisonsprutor med annat, snabbverkande preparat. Remiss till röntgen för eventuell artros. Köpt krycka. 

8/11. Sprutorna gav mildrande effekt i drygt två dygn, sedan kom värk och smärta tillbaka.

11/11 Kallelse från röntgen, ska dit söndagen den 24 november för knäledsröntgen.

13/12 Luciadagen. Artrit-dagboken havererar. Mina fruktansvärda smärtor som krävt så mycket främmande substanser för att stillna en smula, visade sig inte ha med artriten att göra. Jag fick hela röntgensvaret uppläst, på latin och allt, och sedan tolkat på ren svenska, och det löd: dubbelsidig artros i båda knäna med 50% broskbortfall. I höger knä finns inget brosk alls kvar på vänstersidan, där gnager benbitarna bokstavligt talat på varandra. Jag befinner mig alltså i det som kallas slutstadiet på artros i knäna.

Inväntar nu samtal med ortoped den 18 december för att diskutera de två kommande operationerna. Jag räds varken smärta eller operationer, men fylls av vämjelse vid tanken på att vara inlagd på sjukhus. Kanske veckovis på sal med andra, snarkande, snörvlande, radiolyssnande medpatienter. 

Sist jag tvingades gick det åt skogen. Jag fick med milt våld övertyga personalen om att få sova själv i ett dagrum för cancerpatienter. Det ordnades på villkor att jag varje kväll själv körde dit min säng och flyttade tillbaka den till salen varje morgon före klockan 06.30. Hur ska det bli nu? Måste jag först av allt byta namn på artrit-dagboken till artros-dagbok?