Idag vill jag visa de sista raderna i min nya bok, Solitär i nyspråkets tid:
Varför vill jag visa detta? Jo, för att nu är det en sådan, mycket mörk tid. Fick idag besked på den knäröntgen jag gjorde för tre veckor sedan. Det visade sig att jag, utöver den tidigare diagnostiserade artriten också hade en dubbelsidig artros i båda knäna, med 50% broskbortfall. Vänsterknäets insida hade inget brosk alls kvar. Den djävulska smärtan har jag levt med sedan i somras. Försökt bedöva den med allt ifrån morfinpreparat till whisky. Nu blir det väl operation. Och inte heller det är något att gå in i med sång och jubel. Jag får lita på Aldina Duarte. Hon finns där alltid. Hennes mörker i mitt mörker: ett nytt ljus och en stilla förtröstan."När det är som mörkast går jag till gränden för att dricka. Jag dricker natten och sorgen, jag dricker saknaden och längtan. Jag dricker fado. Då tynger himlen allt som finns i hjärtat. Himlen, den osynliga, mörka, som alltid bestämmer vem jag är. Den fria vidden skänker en inre frihet. När den ligger dold av mörker är också det vackraste rummet en fängelsehåla. Det är en sådan mörkertid. Jag sitter därför ner under mörkret med fadistan Aldina Duarte. Hon får stilla min törst eftersom det bara är hon som vågat ersätta skönsången med den djupaste förtvivlan."
Man kommer in i "reparationsåldern" som en gammal kollega sa en gång. Det är väl bara att önska 'lycka till' och hålla tummarna för att det fixar sig någorlunda. Och att det kommer en ljusning - det är bara en vecka kvar till vintersolståndet, om det kan betyda något.
SvaraRaderaTack ska du ha Björn! Ja, ve och fasa - jag har befunnit mig i den åldern ett bra tag nu och det värsta är själva sjukhusinläggningen. Men visst kommer det en ljusning!
SvaraRadera