Det (jag) höll på att brista helt. Det (jag) var nära att gå sönder. För att
skydda mig själv byggde jag ett pansar. Inte ens Leonard Cohen gick det
att lyssna till mer. Inte heller fadosångerna. Inte Schubert och Rachmaninov. Jag hade
bara ett val, att stanna bakom pansarväggen. När jag satt därinne och
hade uppnått det stadium då ångesten blivit synonym med sömn eller
tung, tung vila gick det att vänta ut tiden. Det var inte lätt, det
var riktigt svårt. Men om Cohen sjöng och bad eller fadons spruckna moll malde i min bröstkorg
ville jag bara gråta. Också hos Schubert och Rachmaninov grät jag. Det de skrivit blev min egen smärta. Överförd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar