tisdag 26 oktober 2010

Minnen från Triangeln, Malmö.

Triangeln i Malmö. 1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot conditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

För övrigt anser jag att man bör läsa Dilsa Demirbag-Sten i Expressen idag. Hon säger något viktigt om "offentligheten", broilerpolitikerna och situationen i Malmö.

1 kommentar:

  1. Alla tänkande personer torde vara skeptiska till, att det skulle finnas en (1) gärningsman för samtliga fall (exklusive skottlossningen bland kända kriminella, vilka utgör majoriteten av fallen). Men genom att blåsa upp den hypotesen, så får Malmöpolisen mycket mer resurser än man annat skulle ha fått...

    Tyvärr skriver Dilsa Demirbag-Sten: "I slutändan är det endast den person som skjutit som bär skulden, medan vi alla delar på ansvaret."

    Att "vi alla" skulle vara ansvariga är ett fullkomligt befängt påstående! Endast i Sverig framförs det, närmast som en självklarhet, att befolkningen (!) skulle vara ansvarig för konsekvenserna av regeringens politik.

    En gärningsman är naturligtvis ansvarig ("bär skulden") för att ha skjutit någon eller brukat våld mot någon. Men befolkningen är självfallet INTE ansvarig för konsekvenserna av regeringens politik.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.