måndag 11 oktober 2010

Mario Vargas Llosas spinnande, heta flickor.

”Innan indianflickan Bonifacia blir våldtagen är hon en tyst och skrämd figur – efter våldtäkten lägger hon ’blygt’ sina armar runt sergeantens axlar och viskar att hon aldrig haft en man förut, varpå de blir kära och gifter sig.”

Så skriver Kajsa Ekis Ekman i Dagens Nyheter. Hennes artikel handlar naturligtvis om nobelpristagaren Mario Vargas Llosas sätt att skönlitterärt gestalta kvinnor. Hon tillägger:

”Nåväl, världen är full av mysterier – problemet är att Bonifacia förblir fullständigt obegriplig, ett väsen och inte en människa. Inom loppet av en sida gråter hon, sedan gör hon motstånd, sedan hettar det i hennes kropp, sedan har hon en beslöjad stämma, sedan börjar hon ”spinna” och sedan gråter hon igen utan att någon har hunnit begripa varför. Porträttet av Bonifacia är inte ens platt – det har ingen dimension alls. Däremot beskriver Vargas Llosa mycket ingående hur hon ser ut under kjolen.”

Jag tror att Ekman träffar något mycket väsentligt. För min egen del avslutades läsningen av Vargas Llosa just för att jag tyckte att hans senare romaner var gubbsjuka på ett nästan fånigt sätt, som om varje man skulle behöva en tonårsflicka för att alls orka leva. Men å andra sidan mindes jag något som låg 20-30 år bakåt i tiden, ett författarskap som var spännande och oupphörligt intressant. Jag läste ju hans romaner på den tiden i akt och mening att recensera dem och minns att jag var odelat positiv. Vad hade hänt med författaren och med hans fiktiva värld?

Man kan konstatera att detta är ett ämne som diskuterats mycket sedan Peter Englund tillkännagav vem som skulle få priset. Att kulturvänstern blev upprörd över valet är lika självklart som att motsvarande höger upprördes över valet av Harold Pinter, så det är inte det intressantaste. Jag tycker att man däremot kan diskutera sakligt och förnuftigt om hur de människor ser ut, beter sig och handlar som finns i varje skönlitterärt verk, och då menar jag inte alls att vi ska längta efter mönstergilla, moraliskt oantastliga gestalter. Nej, jag menar att författarens världsbild ger den främsta förklaringen till gestalterna. I det avseendet är de spinnande och heta kvinnorna hos Vargas Llosa mer än intressanta. Är de inte rentav ett slags drömmodeller som läsaren – den manlige – kan spegla sig i? Och om litteraturen bara fungerar som en spegel har den förlorat intresse. Den blir ett ting bland andra ting. Ett objekt att inreda hemmet med.

Foto: A. Nydahl.

6 kommentarer:

  1. Den slentrianmässiga vänsterkritiken har varit fånig.

    Men Ekis Ekman gör något helt annat än de flesta andra kritikerna. I stället för att skrika, han borde inte fått priset för han har fel ideologi eller att ta det som ett tecken på att högerkrafter vinner mark, så problematiserar och kritiserar hon på ett kunnigt vis hans litteratur. Texten var tankeväckande.

    SvaraRadera
  2. Helt enig Jenne. just för att den varit så fånig och förutsägbar har jag valt att tiga. Men detta var verkligen intressant och borde kunna leda till en diskussion bortom propagandaskrikandet och det sedvanliga gnällandet om akademiens val.

    SvaraRadera
  3. Förlåt, ska förstå stå: Helt enig Jenny!

    SvaraRadera
  4. Nu blir jag nyfiken att upptäcka det tidigare författarskapet, Thomas, och ler när jag läser inlägget samt Ekmans i det här fallet vassa penna. Det fâr mig att tänka pâ Gabriel Garcia Marquez, pâ David Lodge, pâ flertalet regissörer, som alla ramlat i den oemotstândliga fällan av tonârsflickor eller unga kvinnor som alla blir störtförälskade i de gamla gubbarna, vilka, snabbt, finner âter en sedan länge bortappad "vigör" pâ alla sätt och vis och, givetvis, främst den sexuella. (Men det förlâter vi dem för, visst gör vi? :-)).

    SvaraRadera
  5. Helena
    tack för din fina och roliga kommentar, som gjorde mig på gott humör! Ja, vi får väl förlåta dem, så som vi förlåter oss själva...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.