Bra postgång ger bra litteratur

 

Ja, det rasslade till i brevlådan. Inte nog med det. Jag hade fått mail att det stod något utanför min dörr också.

 

Är det något som fungerar bra här inne i stadens centrum, så är det postgången. Jag blir lika glad varje postdag. Nu har jag fått läsning för många dagar och nätter.

 

På måndag börjar en ny postvecka med utdelning måndag-onsdag-fredag. Då hoppas jag att de beställda filmerna kommer. Det är ju - jag skyller på sjukdomen - filmerna som är viktigast på kvällarna. Film + dryck betyder vila och någon form av befrielse.

 

Det som plågar mig ska jag få besked om under fredagen från läkaren som analyserat proverna. Blir jag inlagd har jag allt detta med mig som läsning och befrielse.

 

***

 

NATHACHA APPANAH INLEDER sin magnifika familjeberättelse med en bild av en flock starar som följer samma flyttväg varje år. Denna migrationsrutt som öppnades 1834 och fortsatte fram till 1920 använde författarens förfäder, när de 1872 lämnade en by i Indien för att nå Mauritius.

 

Detta är början på en fantastisk resa i minnet som lyfter fram de indiska kontrakts- arbetarnas kollektiva historia och den intima historien om Nathacha Appanahs familj. Dessa daglönare kom för att ersätta de svarta slavarna, och tilldelades vid ankomsten till Port-Louis ett nummer, vilket var det första tecknet på en fruktansvärd avhumanisering.

Men bokens hjärtpunkt är författarens kärleksfulla hyllning till sin farfar, hans skönhet och mod, han som likt sin egen far arbetade på sockerrörsfälten, respekterade hinduisk tradition, men framför allt kände sig som mauritier.

 

Nathacha Appanahs storhet ligger i hennes på en gång direkta och respektfulla sätt att berätta om sina förfäder men också om sina föräldrar och sin egen barndom, som om minnet bleknade från generation till generation och att det var författarens ansvar att rädda det, försvara det.

 

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. Förlaget har tidigare gett ut romanerna Den siste brodern, Våldets vändkrets, Himlen över taket och Ingenting tillhör dig

 

Elisabeth Grate Bokförlag

Nathacha Appanah

Det urblekta minnet

Översättare: Bodner Gröön, Maria

 

***

 

Den mexikanska författaren Juan Rulfo (1918–1986) var en föregångare till den magiska realismen, eller den förste i den genren. Han har en plats i världslitteraturen tack vare romanen Pedro Páramo, som utomlands kommer i nya upplagor och är översatt till 17 språk.

 

Gabriel García Márquez inspirerades av den. Själv har Juan Rulfo inspirerats av flera nordiska författare som Selma Lagerlöf och Halldór Laxness. Pedro Páramo översattes 1960 till svenska. Juan Rulfo omarbetade sin roman flera gånger, även efter 1960. Juan Rulfos sista versionen från 1982 översätter nu Yvonne Blank, med Mari Höglund som redaktör. Fadern Pedro drivs av ensamhet, hämnd och våld. 

 

Han är en despot i byn, och hans son är på jakt efter den okände fadern. I ökenmiljön är skördetiden kort, arbetet hårt, fattigdom och hunger vardag. Ett tema är sorgen om förlorad jord, ägodelar och just identitet. Mexicos nära förhållande till döden och de döda tar stor plats i hans verk. Författarskapet präglas av indiansk folktro och det övernaturliga. I Pedro Páramo innehåller den lyriska romanens andra del röster som stiger upp ur kyrkogårdens gravar. 

 

Juan Rulfo föddes i byn Sayula på den mexikanska landsbygden, 1918. Hans far dog i krig när han var sex år, hans mor några år senare, då togs han till ett klosterinternat. Som vuxen flyttade han till Mexico City och etablerade sig där. 

 

Förordet är skrivet av Anna Forné, litteraturvetare och professor i spanska.

 

Pedro Páramo

Juan Rulfo

Översättning av Yvonne Blank