Massakerbilder och missilljud

Ljuden från missilerna ekar i mitt huvud. Blodet har stänkt på kläder, mattor och möbler. Sedan Putin-fascisterna inledde sitt totala krig mot Ukraina lever jag i krigstid. Som så många andra. När islamo-fascisterna och jihadisterna i HAMAS den 7 oktober inledde massakrerna i södra Israel har krigstiden fördubblats och missilljuden blivit än starkare.

Behöver jag bilder att bära på och att sova med? BBC står för den servicen. Det gör också pressen, så som jag möter den i digital form.

Innan jag återvänder till sängen, bara detta:

Kibbutz Be´eri, södra Israel, drygt 120 mördades bara här

Pöbeljakt på judar

Foto: Astrid Nydahl

Sängliggande för sista veckan. Penicillinkuren är därmed tagen och det som påbörjades på sjukhuset ska kunna avslutas.

Latinska namn flimrar framför ögonen. Nattens kemiska sömn ligger kvar som en hinna av slem i medvetandet.

Flygplatsen i Machatjkala,  Dagestan, stormas av en pöbel som är på jakt efter "judar". Det är så vår tid luktar - as, mord och massakrer. Pöbeln drog vidare till hotellen och krävde att få se de boendes pass! Tecknen är många nu. Riktningen de pekar ut är uppenbar.

Varje sändning från BBC gör mig allt mer uppgiven. Vad - om någon - för slags framtid väntar Israel? Vad - om något - väntar judenheten över världen? Finns det någon relativt trygg plats skulle den ligga i USA. Men också där är pöblar på jakt efter "judar" - verkliga eller inbillade.

Birgitta Holm: Mnemosyne. Nio essäer om skapande, Ellerströms

 

”Vi kommer kanske inte fram. Men vi tar om det en gång till.” (sidan 100 om ”framåtrörelsen i den omtagning som sker”)

Redan Frederic Leightons målning Mnemosyne, Mother of the Muses från 1884 på omslaget, suger in mig i läsningen av Birgitta Holms nya bok. Holm, född 1936, är författare och litteraturprofessor och på hennes cv hittar vi bland annat flera monografier och essäsamlingar.

Mnemosyne är minnet i den grekiska mytologin, ”den med vilken språket och orden kom till världen”.

Selma Lagerlöf och Marcel Proust, Friedrich Hölderlin, Christa Wolf, James Joyce, Samuel Beckett, Marguerite Duras, Franz Kafka, T S Eliot och Jorge Luis Borges. Så ser den litterära paraden ut i Holms bok, idel intressanta namn från flernationell litteratur, mycket olikartad och unik i egen rätt.

Med särskilt intresse läser jag texten om Christa Wolf. Kopplingen i den till Lea Ypis självbiografiska Fri. En uppväxt vid historiens slut. blir både självklar och överraskande. Den oskuldsfullhet Holms ser i Christa Wolfs Kassandra ser hon också i den barndom Ypi gestaltar och berättar från Enver Hoxhas albanska diktatur. Däri ligger också ett omfattande minnesarbete.

Om Irland skriver Holm så
drabbande att det är ett land ”präglat av ett utdraget kolonialkrig och en blomstrande litteratur". I detta kapitel om Joyce och Becket leds mina tankar också till det våldtagna Ukraina, varifrån en rik litteratur kommer till oss, med vittnesmål och berättelser.

Den vackra utgåvan gör också Birgitta Holms bok till en sådan man med lätthet har med i jackfickan eller axelväskan. Jag hade den med på tågresan till Lund förra veckan, trösterik som den är. 

 

Golem - en oväntad återträff i feberlandskapet

All skrift är luft. Sant? Inte det minsta. All skrift är nämligen liv, ande, kommunikation, läsning…

 

Jag lärde känna Golem långt innan jag kom till Prag. Vad skulle den bekantskapen vara till för nytta?

 

Nyttotänkaren vill förstås ha Golem både som figur i dockhuset och som levande vän. Tänk att Golem kan föreställa sig bådadera!

 

1500-talets rabbinske Golem av lera och luft har kommit och gått i mitt liv i fyrtiofem år. Det var just i Prag vi möttes första gången.

 

Han var Meyrinks, han var Singers, Cynthia Ozicks, och många andras, men han kallades inte alltid Golem. 

 

Jag har själv sakta erövrat insikten att allt kött är hö.

 

Golem med sin Pragskapare, rabbi Löw. Av Mikoláš Aleš, 1899. Nationalgalleriet i Prag.

 

Psykiska sammanbrott behandlas 07.30 - 16.30

Foto: Astrid Nydahl

 

Klagandet är inte min melodi. Ändå måste jag ibland beklaga situationen. Också på en söndag.

 

Psykiska sammanbrott - har jag lärt under en livstid - kommer både inifrån och utifrån. De inre sammanbrotten väller fram som lava, fast osynliga. De erövrar hela jaget och blir till sist en järnhand som slår omkull. De utifrån kommande skiljer sig inte så mycket, men de är mer konkreta bevis på akut kris eller livshotande situationer som ingen, allra minst den drabbade, kan skydda sig emot. Skyddet består inte sällan i galenskap, fysiska gömslen eller oplanerad flykt, kort- eller långväga.

Psyket här i stan har stängt sin akutmottagning. Psykiska sammanbrott behandlas mellan åtta på morgonen och halv fem på eftermiddagen. Kvällar och nätter hänvisas man till en telefonjour. Beslutet är minst sagt upprörande, men ingenting förvånar mig längre. 

Omri Boehm: Haifarepubliken. En demokratisk framtid för Israel (Daidalos, översättning avJohan Wollin)

Omri Boehms bok kommer jag av en slump att läsa inlagd på sjukhus samtidigt som den värsta massakern på judar i modern tid utförts, och Israel svarar med ihållande bombningar av Gaza. Hamas är skyldigt till massakern/massakerna. Hamas styr Gaza.

 

Boken skickar mig rakt ner i det helvete som pågått i princip sedan staten Israels grundande 1948 (ja, påståendet återfinns i boken och det är inte svårt att instämma i det). Det vore ohederligt och smaklöst att skriva om den utan att anlägga både privata och personliga synpunkter som ligger både i samklang med och befinner sig en bit utanför själva boken.

 

Låt mig börja med att konstatera att detta är en av de allra bästa böcker jag läst i ämnet, i den meningen att den förenar den stora överblicken med skildringar av enskildheterna i den historiska processen. Den lever upp till tanken att också det lilla formatet kan passa ett stort ämne. Författaren är förstås mycket väl påläst, men också en stilist av rang. Han är biträdande professor i filosofi i New York samt medarbetare i New York Times, Die Zeit och Haaretz. Han är född 1979 i Galileen och har studerat vid såväl Tel Avivs universitet som vid Yale.

 

Boken inleder med en  återblick på mordet på Yitzhak Rabin och ”tvåstatslösningen”. Utifrån det visar han hur den dramatiska ökningen av bosättare – parallellt med en kraftig palestinsk befolkningstillväxt – skapat en allt omöjligare situation. Tvåstatslösningen omhuldades mest avAmos Oz, och numera av David Grossman (en israelisk "vänster" är i praktiken död sedan länge).

 

I praktiken behandlar Israels auktoriteter Västbanken som en del av landet Israel, och inte som ockuperad mark. Alla nya kartor och läroböcker saknar den gränslinje som förr alltid fanns.

Omri Boehm går långt tillbaka i historien och visar hur visioner och drömmar blev allt mer ideologiskt och religiöst färgade, samt hur sionismens entré förändrar allt. Förintelsen blev sista steget. Efter den nazi-europeiska folkmordet på judarna var det både skamligt och omöjligt att argumentera mot Israel.

 

1941 hade Avraham Stern (Sternligan) föreslagit ett samarbete med Hitler, vilket skulle ”lösa judefrågan” och åstadkomma ”ett judefritt Europa”.

 

Var klämde sedan skon? Konkret i frågan om huruvida den judiska staten som nationell suveränitet ”förblir ett judiskt privilegium”. Vad med araberna?

 

Nå, tvåstatslösningen är död,  ty den israeliska nationalstatslagen slår fast att ”rätten till självbestämmande” i landet ”enbart tillkommer det judisk folket.” Enligt denna är ”fortsatt judisk kolonisering” att betrakta som ”en nationell dygd.”

Detta och resten av boken läser jag medan det vidriga krigsdrama som Hamas inledde den 7 oktober pågår för full maskin. I långa textavsnitt kunde det vara hämtat direkt ur politikertalen.

 

Författaren resonerar utifrån den nya lag folket demonstrerat så ihärdigt emot. Och han sammanfattar:

 

”Den nya nationalstatslagen behövde inte ranka Israels judiskhet över landets demokratiska ordning. Precis det görs nämligen redan i en annan grundlag, den som reglerar landets allmänna val.”

 

Denna lärorika bok innehåller mycket informativt material också om palestinierna, dels alla de israeliska araber som lever och verkar inom landet, dels alla de palestinier som befolkar Gaza och Västbanken, samt förstås den globala diasporan. I detta sammanhang skriver han ytterst klargörande om nakban, den palestinska katastrofen.

 

En föredömlig bok. Läs och lär!

Leonard Cohen: ALLT SOM ÄR ATT VETA OM ADOLF EICHMANN

 

Leonard Cohen

ALLT SOM ÄR ATT VETA OM ADOLF EICHMANN

 

ÖGON:………………………………….…Medium

HÅR:………………………………………Medium

VIKT:………………………………………Medium
LÄNGD:………..…………….……………Medium
UTMÄRKANDE DRAG………………..…Inga

ANTAL FINGRAR:……………………….…..Tio
ANTAL TÅR………….………….………….…Tio
INTELLIGENS……………………….Normal

 

Vad hade ni väntat er?

Klor?

Huggtänder?

Grön saliv?

Vansinne?

 

Översättning av Staffan Söderblom och Göran Tunström (ur Dikter från ett rum, 1972)

När jag ser Hamas-företrädaren Ghazi Hamad, i ett försök från BBC att ställa frågor om Hamas-massakrerna den 7 oktober, tänker jag på Leonard Cohens dikt. Det är mig likgiltigt att Hamad har en kandidatexamen i veterinärmedicin, och talar flytande hebreiska. Jag fäster mig mer vid hans ord från 2006:

 "Israel should be wiped from the face of the Earth. It is an animal state that recognizes no human worth. It is a cancer that should be eradicated"

Hurra för Astrid

I dag den 27 oktober firar världens bästa Astrid sin födelsedag. 

Hennes fest blir säkert den sista stora, med barn och barnbarn i det här underbara huset. Det blir många gäster och jag tror på en bra kväll om jag bara får vila under eftermiddagen. 

Astrid har varit kärleken och livet för mig i snart trettio år. Vi har sett alla barnbarnen komma tillsammans. Vi har rest, vi har gjort böcker ihop. Mest av allt har vi delat det lilla och stilla livet.

Resten får vi återkomma till. I dag säger vi bara GRATTIS ASTRID ❤️❤️❤️

Blir jag inte frisk av detta kommer jag inte att bjuda mer motstånd.

Som jag skrev i går står nu sjuksängen här hemma. Det är verkligen inte skäl nog för att börja citera och kommentera den svenska kråkvinkeln.

Det fasansfulla krig som pågår sedan Hamas-massakrerna den 7 oktober har förmodligen inte mer än börjat.

Vad det leder till på lång sikt vet varken fascistiskt influerade, eller ledande israeliska politiker (ledda av den sedan länge kriminellt korrumperade Netanyahu) eller islamofascistiska och jihadistiska palestinier i Hamas, Islamiska Jihad eller Hizbollah.

Ledarskapen är katastrofens motorer. De trimmas i detta nu.

Jag ligger till sängs och följer BBC-sändningarna. De är rätt magra, men det beror ju på att de saknar verkligt tillträde till Gaza.

Sjuksängen står här.

Två veckors penicillin-kur är påbörjad. Den kuren ska komplettera den jag fick intravenöst tre gånger på sjukhuset.

Blir jag inte frisk av detta kommer jag inte att bjuda mer motstånd.

 

***

Natan Sharansky, the former Soviet refusenik and one-time chairman of the Jewish Agency for Israel, asked Alain Finkielkraut, a prominent French-Jewish philosopher, whether “European Judaism has a future in Europe.”

Finkielkraut replied with a question of his own: “Does Europe have a future in Europe?”

Hemmet tar över

 Hemkommen från sjukhuset börjar jag en 8 dagar lång behandling med annan antibiotika. Sängliggande studerar jag så mycket jag orkar. Läsa och lära - en paroll som gäller hela livet, utom när hjärtat har stannat eller mental medvetslöshet slagit till. Nog är det trösterikt med den egna sängen och de egna dofterna.

Men allt jag erfor i rum nummer 8 på Urologikliniken, CSK:s sjätte våning med vidunderlig utsikt över Kristianstadsslätten, tar jag med mig i det försvagade minnet och kanske nedtecknar en dag. Tack för hälsningar och goda ord.

***

 

Man ska aldrig ropa hej. Just som jag tagit första tabletten och lagt ut denna blogg ringer läkaren. En kollega till henne, hjärtspecialist, har ropat att jag omedelbart ska avstå den nya medicinen. Den är särskilt farlig för hjärtsjuka. Den förlänger QT-tiden och hjärtat kan helt sonika stanna igen.

Det gick alltså inte att utmana det ödet.Tack och amen!

Värre och värst

 Livet på avdelningen är inte värre än den här gamla bilden antyder (jag tar aldrig bilder på sjukhus). Det är sju gånger värre nämligen. Intravenös behandling med antibiotika för att häva inflammationen. Doften av sursött gubbabajs från sängen bredvid min. 

Skriksnarkningar och oljud. Ronden kommer långväga ifrån. Jag talar mycket med den afghanske skötare som aldrig sett sitt land, född i Iran och med humor: "Du skulle sett Afghanistan för 100 år sedan, då var det modernt". Läkaren är palestinier, född och uppvuxen i läger i Libanon. Melankolisk, lågmäld, lätt att samtala med.

Jag dog den 9 maj. Varför i hela friden återupplivade de mig. Detta är inget liv, detta är bara en väntan på nästa död. Måtte den komma snabbt

Lögnerna

 Jag försöker läsa mig bortom sjuksängen. Det är inte lätt eftersom bruset pågår hela tiden.

I boken Haifarepubliken blottas lögnerna på rad. Är det verklighetens Israel eller författarens version av det som gör mig mest förtvivlad?

Frågan är irrelevant. Det som pågår sedan Hamas massakerna är konkret. Min äckelkänsla saknar intresse. 

Sjukhus

 Kan ett sjukhus vara gott eller ont? Aldrig en byggnad i sig kanske. Men det den rymmer. Vårt sjukhus här då?

De läkare jag träffat är en blandning av svenskar och långväga immigranter. Ett långt samtal i eftermiddag lärde mig hur hindren kan se ut för en statslös man. 

Jag vinglar till toaletten och frågar mig om det ens spelar någon roll för mig. Jag gav upp efter 9 maj. 

Änglakören

 Ronden har kommit och gått. En så stor änglakör har jag aldrig sett. Den passar mig på vägen ner och bort i intet. 

Ny dag på sjukhuset

 Första natten på tilltvingat sömnmedel är över. Ny patient mitt i natten med full takbelysning bröt sömnen. Intravenöst penicillin bröt den en andra gång. Öronproppar som privatliv räcker inte. Jag fruktar första mötet med läkaren. Han har många bud i sin plan men vill jag ha dem? 

Goda sköterskor serverar god frukost. Onda krafter drar mig ner i dödslängtan och förstörelse. Vad av liv finns kvar efter 9 maj? 

Åter i helvetet

 Att vara tillbaka på sjukhus utan möjlighet att lämna det är som en dålig parodi.

Hela dagen har jag lyssnat till en medpatient som slemhostar och bajsar i sina blöjor. 

Hur ska jag överleva ens natten? 

Sjukhus

 Jag är inlagd på sjukhus. Inte mer att säga om det. Men livet lutar starkt nedåt. 

Flytande varelser och kyrkobombning

Foto: Astrid Nydahl

"Den bästa lösningen för en modern människa vore att bo i en husvagn, det vill säga i en syntes av lägenhet och fordon. Där har vi den fundamentala samtidsideologin: vi är alla fordon, vi är på jakt efter en parkeringsplats, inte något land. Vi har inget sinne för tillhörighet, ty i tillhörigheten finns återigen fascismen". 

Så argumenterar Peter Sloterdijk i sin samtalsbok med Alain Finkielkraut, Världens hjärtslag, en dialog (översättning Åke Nylinder) Ämnet är nation och folk. Ämnet berör varje människa som undermedvetet men alldeles självklart talar om sitt hemland, sitt språk och sin identitet. Det tycks som om den moderna människan - hon som ställt in sig i modernitetens led - på allvar menar att den globala byn förutsätter att vi avsvär oss varje form av identitet. Bara som "flytande" varelser har vi existensberättigande, ty i detta flytande är endast konsumenten svaret. 

***

Varför bombar man en kyrka i Gaza? Resultatet kan, i bästa fall, leda till att ännu fler människor blir blinda för islamismens brott. Hamas har vänner tillräckligt. Och med bombningen av Greek Orthodox Saint Porphyrius Church lär de inte bli färre. Eller kan det vara så att skulden lades på Israel, lika snabbt och oreflekterat, som när det gällde sjukhuset, vilket sedan visade sig ha träffats av en raket från Islamiska Jihad. Sjukhuset drevs av anglikanske kyrkan. Två fullträffar mot kristna institutioner således.

 

Krigens ”logik” är som de flytande varelserna hos Finkielkraut, eftersom den ständigt söker sitt existensberättigande.

Hamas, Erdogan - och vi

 

Jag läser på Ledarsidorna:

Turkiet är det land som näst Qatar varit mest välvilligt inställt till Hamas  det Muslimska brödraskapet. Ismail Haniyeh, Hamas chef för dess politbyrå, har styrt organisationen sedan 2020 från Doha, Qatar.

Turkiet har under de senare åren stått som värd, eller upplåtit territorium och anläggningar för Brödraskapets internationella möten. 

(…)

Och att sympatier med dessa finns inom Turkiet och turkiska biståndsorganisationer är tydligt sedan tidigare. Den turkiska biståndsorganisationen IHH, som bland annat det svenska Ship to Gaza samarbetar med, har varit engagerad i vapentransporter till såväl IS som al Qaida i Syrien och har terrorklassats av Israel, Tyskland och Nederländerna.

I förhandlingarna med EU, som fortfarande pågår, har statsminister Ulf Kristersson (M) förbundit sig att verka som ambassadör. Turkiet kräver inledningsvis visumfrihet för turkiska medborgare.

Inklusive de nya turkiska medborgare som utgörs av Hamas ledarskikt.

*

Det är detta Turkiet vi kryper som strykrädda hundar för. Varför? Ska det fortsätta för ett NATO-medlemskap?

 

 

Våga fråga. Vägra bli förnedrad. Hävda din rätt

Fegheten breder ut sig. De skånska muslimerna uppför sig som svin, i de fall de som vill visa vem de är och hur mycket de hatar oss. En mig närstående äldre kvinna fick en nerdragen byxa och en arabisk mansröv körd upp i ansiktet här i närheten för att hon höll hastighetsgränsen.

Hans budskap gick inte att ta fel på. Vågar man säga ifrån? Men det är ingen självklarhet. Dubbelmordet på två svenska fotbollsälskare begicks av en islamist, alltså en muslimsk man som lovat döda oss "otrogna".

Jag försöker i rubriken hävda att säga ifrån är enda vägen. Det är inte lätt. Det är ingen självklarhet. Men minns att Sverige är vårt land. Inte deras. De vill med blod och eld hävda sina rättigheter i Mellanöstern. Men tror de på allvar att Sverige är arabiskt territorium? Ja, det tror de, och de lever verkligen efter den övertygelsen.

Vems fel är det? Det är den svenska överhetens fel. Men också det svenska folkets fel, eftersom vi i fria val lät dem driva den politik (som inte bygger murar/Löfvens ord) och som vill öppna våra hjärtan (Reinfeldts ord). Det skulle visa sig vara tomma och ogenomtänkta fraser som ledde till vårt lands utarmning och förfall.

Kan Sverige återhämta sig? Det är tämligen ovisst, men min gissning är att det inte kommer att gå. Någonsin.

Lars Lerins akvarell som finansiering av flytt

Lars Lerin, akvarell 55x80

Lars Lerins stora akvarell har prytt mitt hem på olika platser sedan 1991.

Nu ska den bort! När jag säljer den får jag en grundplåt för flyttningen till annan plats. Om inte annat kommer pengarna att räcka till några container-hyror. I sådana ska mitt bibliotek - kanske 80% av det - kastas. En livsepok är över.

Själv befinner jag mig i den här vackra byggnaden på S:t Lars i Lund, för ännu en runda kring sjukdomstillstånden:

Capio Gastro Center, S:t Lars i Lund

Att skapa ett hem - och tvingas lämna det

Hammars kvarn från gårdssidan. Vårt hem.

För tjugo år sedan kom vi till Hammars kvarn, som skulle hyras ut som bostad. Detta väldiga hus i två våningar skulle passa oss perfekt, med alla barn och barnbarn samt ett ständigt växande bibliotek. Men vi skulle inte ha råd att hyra det! "Det skulle ni visst" sa ägaren Lars Hansson. Vi fick en liten symbolisk hyreskostnad men skulle stå för alla vitvaror själva. Han och Maj-Britt var glada att någon ville bo här. Vi kom att bli mycket goda vänner.

Nu är de båda döda. I går blev vi uppsagda av de fyra sönerna som ska sälja allt. Den siste juni nästa år måste vi vara ute.

Redan nu ska jag annonsera efter ny bostad. Men det lär bli ett mycket litet hus. Absolut ingen lägenhet. Biblioteket måste bort, förmodligen den tråkiga containervägen. Ingen vill ha böcker.

Ett 20 år långt liv är över. Jag är illa sjuk. Krigen rasar. Ligger sömnlös och grubblar.

Om någon av mina läsare har kontakter i boende-svängen är jag idel öra. Nås på thomas.nydahl@gmail.com
 

En del av fackböckerna i biblioteket.

Stora biblioteket för skönlitteratur, essäer och liknande. Rätt gammal bild.

Jag bär all den döden med mig i varje ny dag

Vila i Tosteberga hamn måndagen den 16 oktober 2023, i massakerns och krigets tid. Mobilfoto: Astrid Nydahl

 

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

 

Så skrev Adam Zagajewski i Solidaritet och ensamhet 1986 (i Anders Bodegårds översättning). De orden har följt mig genom åren. Det fanns en tid när dessa världsundergångar var nära att krossa mig. Då ville jag varken se människor eller göra något alls, jag låste om mig, drog ner rullgardinerna och levde på eget bröd och Bachs cellosviter. Nej, det är ingen efterhandsromantik. Det var precis så. Jag fyllde huset med denna ensamma cello. Jag förtvivlade och var några gånger alldeles för nära stupet.

 

Jag kan se giltigheten i Zagajewskis ord, trots all djävulskap som pågår anstränger människor sig att leva det vardagliga livet. Kanske är det åldern, men trots fysiska och psykiska problem kan jag känna den där omedelbara glädjen i att det doftar såpa eller att någon kär vän kommer på besök.

 

Israel och Gaza. Hamas massaker på alla dessa judar som råkade bo för nära Gaza för att det skulle ”accepteras”.

 

Jag bär all den döden med mig i varje ny dag. I mitt medvetande finns den där alltid. Men jag låter den inte krossa mig, inte just nu i alla fall. För första gången på mycket länge har jag fattat det radikala beslutet att tänka på min egen hälsa i första hand. 

 

Ja, kanske är det åldern, eller så är det bara insikten om att det är nödvändigt för att få leva några år till på den här märkliga planeten (trots att jag minst en gång varje dag tänker att det bästa hade varit att jag fått dö den 9 maj, när hjärtat verkligen stannade).

 

Mellan det konkreta och det absurda - krigets konturer börjar anas

Mellan det konkreta och det absurda utspelar sig nu ett drama som kan uppfattas som ”lokalt” men som snabbt kan bli en mycket omfattande militär konfrontation.

 

Flyglarmet hörs i både Israel och Gaza. Flyglarmet hörs i både Israel och Gaza. Flyglarmet hörs i både Israel och Gaza. Flyglarmet hörs i både Israel och Gaza. Flyglarmet hörs i både Israel och Gaza.

 

Återhållsamhet krävs. Den brittiske utrikesministern James Cleverly säger: “Restraint, discipline – these are the hallmarks of the Israeli Defence Force that I want to see. And indeed, those are the hallmarks of a high-functioning military organisation, which the IDF is, in stark contrast to the terrorist atrocities perpetrated by Hamas.

 

Söndagen 15 oktober 2023. Uppfattat, nedtecknat.

 

Framgångsrika samtal.

 

Inga omedelbara rapporter om skador.

 

Evakueringen av Sderots befolkning påbörjad.

 

Missil från Gaza orsakar eldsvåda i Sderot.

 

 

På kibbutzen Nir Am dödas en Hamas-terrorist

på söndagsmorgonen.

 

Listan officiell nu. Samhällena som förstördes av Hamas och under veckan helt evakuerats av myndigheterna, är Nahal Oz, Erez, Nir Am, Mefalsim, Kfar Aza, Gevim, Or Haner, Ibim, Netiv Ha’asara, Yad Mordechai, Karmia, Zikim, Kerem Shalom, Kissufim, Holit, Sufa, Nirim, Nir Oz, Ein Hashlosha, Nir Yitzhak, Be’eri, Magen, Re’im, Sa’ad och Alumim.

 

USA:s ambassad i Israel erbjuder sina medborgare och deras närmast anhöriga evakuering under måndagen. Detta kommer ske med båt från hamnen i Haifa, rapporterar Reuters. 

 

Israeliska försvarsmakten IDF säger sig ha dödat Bilal al-Khadra, den befälhavare inom Hamas som uppges ha varit ansvarig för attackerna mot kibbutzerna Nirim och Nir Oz ett par kilometer från Gaza förra lördagen. I går dödades minst två andra Hamasbefälhavare, däribland Murad Abu Murad som ska ha lett de luftburna attackerna och Ali Qadhi som lett specialstyrkan Nukhba och som ingick i den uppmärksammade fångutväxlingen mot gisslantagna soldaten Gilad Shalit 2011.

 

Den israeliska armén har beordrat en omedelbar evakuering av civila nära gränsen till Libanon efter att en person dödats under skottlossning i området.

 

Med anledning av händelsen har ett område på upp till fyra kilometer från gränsen i norr spärrats av, uppger armén i ett uttalande.

Det bekräftade antalet israeler som hålls som gisslan av terrorstämplade Hamas i Gaza är 126, enligt uppgifter från den israeliska militären som återges av BBC.

 

Davidsstjärnan har sprutmålats på dörrarna till flera hem i Berlin, som ett kusligt eko från de anti-semitiska förföljelserna av judar under nazismen (…) Judar i den tyska huvudstaden har anmält ett ökat antal angrepp efter Hamas´s blodiga attack i Israel förra veckan. (Daily Mail söndag)

 

Reuters reports that the Iran’s foreign ministry spokesperson Nasser Kanaani said on Monday in a televised press conference that “Iran considers that the US is already militarily involved in the conflict between Israel and Palestinians.” (The Guardian 16/10-2023) 

 

Det bekräftade antalet israeler som hålls som gisslan av Hamas är nu 199. 

 

Krigets konturer börjar anas. Ingenting talar för ett lokalt krig av väldiga dimensioner. Allt talar nu istället för ett regionalt trefrontskrig som kan gå från regionen till omvärlden och bli något helt annat. Rysslands folkmordskrig i Ukraina kan både spela in och spilla över.

 

 

Jana Kutjina: JAG BÖRJAR MED MIG SJÄLV

 

Jana Kutjina: JAG BÖRJAR
MED MIG SJÄLV

Gotlandssamtal häfte 10

Ariel förlag, översättning av Mikael Nydahl

 

Det är en mycket gripande liten bok Jana Kutjina skrivit. Jag börjar med mig själv är just så personlig som titeln antyder. Att börja med sin egen diagnos, sitt handikapp, sitt verkliga och vardagliga liv, för att sedan vidga texten till att också omfatta det ryska angreppskriget och ockupationen av Ukraina.

 

Kutjina är cp-skadad och har således diagnosen cerebral pares. Det kan innebära väldigt många, helt olika saker. Hennes eget problem är gåendet. Eller riktigare oförmågan att gå.

 

Sjukhusscenerna bär spår av ren sadism. Att kirurgen gjort något grundläggande fel leder honom till den undanmanövrerande kommentaren: ”Och vart hade du tänkt gå då, du får ju undervisning i hemmet”. ”Och så gav han mig ett par kryckor” blir Kutjinas lakoniska kommentar.

Konkreta hinder, som att vara ”en belastning för staten” är välkända fenomen, men blir i denna ryska kontext särskilt motbjudande. I ett land där sjuka barns föräldrar ger läkarna pengar för att de ska ge bedövningar, kan ingenting i denna kusliga verklighet förvåna.

 

Resan ut ur Ryssland till en anonym exil är en viktig fond, eftersom Kutjinas jag hela tiden ställs mot riket Ryssland, detta land som blivit så fruktansvärt och som bara kan leda henne till slutsatsen: ”Det blev inte bättre av att jag levde i det.”

Ur: Postskriptum till den svenska läsaren

September 2023

 

Jag är född 1989. Jag har diagnosen cerebral pares.

(…)

Idag, 2023, är handikapp för många i Ryssland fortfarande något av en stämpel - en synonym för mindervärdighet.

Själva ordet »handikappad« används som ett skällsord i vardagstal. De senaste tio åren har nya ord börjat dyka upp i språket: istället för »sjuka« skriver man »särskilda«, istället för »handikappad« skriver man »en person med handikapp«. I media har man börjat skriva mycket om hur språket formar medvetandet, och att det därför är viktigt att förändra sitt språkbruk. Men det är en långsam och komplicerad process.

 

(…)

Jag började skriva den första texten i denna bok två månader efter den fullskaliga invasionen. För mig förändrade kriget inte bara nuet, utan också mina föreställningar om det förflutna. Jag minns hur jag ibland fick höra varningar i stil med: så som staten idag behandlar exkluderade grupper, så kommer den imorgon att behandla alla andra också. Jag minns hur jag brukade skratta åt dem. Jag tyckte att det var en vansinnig överdrift, en undergångsprofetia som aldrig skulle slå in. Jag ansåg att det var precis tvärtom: idag är det som det är, men imorgon kommer också jag att bli behandlad som en vanlig medborgare. Varför? Jag misstog mina egna önskningar för tankar, och levde på detta hopp.

Nu är detta hopp borta, och jag ser klarare.