Omri Boehm: Haifarepubliken. En demokratisk framtid för Israel (Daidalos, översättning avJohan Wollin)

Omri Boehms bok kommer jag av en slump att läsa inlagd på sjukhus samtidigt som den värsta massakern på judar i modern tid utförts, och Israel svarar med ihållande bombningar av Gaza. Hamas är skyldigt till massakern/massakerna. Hamas styr Gaza.

 

Boken skickar mig rakt ner i det helvete som pågått i princip sedan staten Israels grundande 1948 (ja, påståendet återfinns i boken och det är inte svårt att instämma i det). Det vore ohederligt och smaklöst att skriva om den utan att anlägga både privata och personliga synpunkter som ligger både i samklang med och befinner sig en bit utanför själva boken.

 

Låt mig börja med att konstatera att detta är en av de allra bästa böcker jag läst i ämnet, i den meningen att den förenar den stora överblicken med skildringar av enskildheterna i den historiska processen. Den lever upp till tanken att också det lilla formatet kan passa ett stort ämne. Författaren är förstås mycket väl påläst, men också en stilist av rang. Han är biträdande professor i filosofi i New York samt medarbetare i New York Times, Die Zeit och Haaretz. Han är född 1979 i Galileen och har studerat vid såväl Tel Avivs universitet som vid Yale.

 

Boken inleder med en  återblick på mordet på Yitzhak Rabin och ”tvåstatslösningen”. Utifrån det visar han hur den dramatiska ökningen av bosättare – parallellt med en kraftig palestinsk befolkningstillväxt – skapat en allt omöjligare situation. Tvåstatslösningen omhuldades mest avAmos Oz, och numera av David Grossman (en israelisk "vänster" är i praktiken död sedan länge).

 

I praktiken behandlar Israels auktoriteter Västbanken som en del av landet Israel, och inte som ockuperad mark. Alla nya kartor och läroböcker saknar den gränslinje som förr alltid fanns.

Omri Boehm går långt tillbaka i historien och visar hur visioner och drömmar blev allt mer ideologiskt och religiöst färgade, samt hur sionismens entré förändrar allt. Förintelsen blev sista steget. Efter den nazi-europeiska folkmordet på judarna var det både skamligt och omöjligt att argumentera mot Israel.

 

1941 hade Avraham Stern (Sternligan) föreslagit ett samarbete med Hitler, vilket skulle ”lösa judefrågan” och åstadkomma ”ett judefritt Europa”.

 

Var klämde sedan skon? Konkret i frågan om huruvida den judiska staten som nationell suveränitet ”förblir ett judiskt privilegium”. Vad med araberna?

 

Nå, tvåstatslösningen är död,  ty den israeliska nationalstatslagen slår fast att ”rätten till självbestämmande” i landet ”enbart tillkommer det judisk folket.” Enligt denna är ”fortsatt judisk kolonisering” att betrakta som ”en nationell dygd.”

Detta och resten av boken läser jag medan det vidriga krigsdrama som Hamas inledde den 7 oktober pågår för full maskin. I långa textavsnitt kunde det vara hämtat direkt ur politikertalen.

 

Författaren resonerar utifrån den nya lag folket demonstrerat så ihärdigt emot. Och han sammanfattar:

 

”Den nya nationalstatslagen behövde inte ranka Israels judiskhet över landets demokratiska ordning. Precis det görs nämligen redan i en annan grundlag, den som reglerar landets allmänna val.”

 

Denna lärorika bok innehåller mycket informativt material också om palestinierna, dels alla de israeliska araber som lever och verkar inom landet, dels alla de palestinier som befolkar Gaza och Västbanken, samt förstås den globala diasporan. I detta sammanhang skriver han ytterst klargörande om nakban, den palestinska katastrofen.

 

En föredömlig bok. Läs och lär!