Hans Boij är död. En Finlandsfödd poet i Stockholm har tystnat

Hans Boij ( Vasa, Finland 1939 - Stockholm 2023) Foto: Ola Erikson / Forflex

 

Hans Boij kom att bli en mycket nära vän. Vi var en trio som skrev till varandra om högt och lågt, ibland en gång i veckan, ibland med pauser. Anne-Marie Berglund var vårt epicentrum. Också hon föddes i Finland. Hon och Hans blev vänner redan i början av 1970-talet. Det var en mini-krets jag trivdes i under 24 år. 

Vi skvallrade aldrig om eller kring varandra. Däremot betraktade vi det svenska litteraturlivet med misstänksamhet. Skrev och andades utanför alla dessa grupperingar. Att Anne-Marie var den litterära stjärnan var till glädje för oss alla tre, och vi bistod henne efter bästa förmåga när hon föll. Hon bistod på samma sätt Hans under hans senare år, då han fick allt större problem att gå. 

Både Hans och jag försökte under många år uppmuntra Anne-Marie att i bokform ge ut ett eller flera av sina klara manus, men det ville hon inte. Hans Boij var i det hennes raka motsats med alla sina utgivna tegelstenar. "Årets bok" skrev han när han skickade dem. Min samling Boij är stor, för att uttrycka det så.

Hans samtliga brev är handskrivna på kollegie-blockpapper. Så skrev han också alla sina böcker, sedan debuten med Sviternas tal på Bonniers 1965.

När Hans son i går kväll ringde och gav mig dödsbudet blev jag väldigt ledsen. 

Hans Boij är död, hans böcker lever. I alla fall här hemma!

Ur sista brevet från Hans. Han kommenterar mitt hjärtstopp och vad jag berättat för honom:

"Har gått här och tyckt att livet ligger bakom mig; en känsla ingen borde ta ut i förskott, tänker jag."

"Du hör en röst som talar dig in i döden, skriver du. Den är ett ingenting, om jag förstår dig rätt. Som inte ens lämnat plats för poesin? En dagbok i alla fall är inte det sämsta."

BEHOV

 

Man kan inte skriva

tre texter varje gång

man bänkar sig på ett fik;

världen behöver det inte,

litteraturen behöver det inte,

fiket behöver det inte.

Tiden tar emot texterna

med samma förtjusning som om jag

suttit och rullat tummarna

och frågan är vad man skall

kalla ett dylikt behov

behovsprövat som det minst av

allt är; inte ens en blankett

behöver man fylla i i förväg;

kassakvitto räcker. På Munkens

konditori kan man dessutom få

en stämpel som innebär att var

tionde fika blir gratis. Hur

många texter gör det på en

månad, frågar sig den seriöse

ogillande, i synnerhet som tiden

bättre utnyttjad kunde ha

resulterat i en ny svensk deckare

som ridande på deckarvågen kunde

ha skänkt Malmskillnadsgatan

en kommissarie Maigret

eller Södertörn en miss Marple.

Stieg Larsson kläckte en

Pippi Långström i svart, så varför

kunde inte Karlsson på Taket

i rutigt motsvara det uppdämda

begäret efter ytterligare

en förljugen hjälteroll att

utestänga de olösliga realiteterna

med.Om man nu törs förmoda

att en tanke inte behöver vara

mer avancerad än så för att i

Allians-Sverige betraktas som seriös,

en grund för god avkastning

som den vore medan tid är, innan

deckarvågen hinner ebba ut -

eller drunkna i växthuseffekten.

 

ur VERSUS dikter 2012