Från lågintensivt inbördeskrig till högintensivt

Landöns hamn under lördagen. Ett undantag eller en dröm? Åh nej, de drabbas också av de kriminella gängens stöldturnéer. Foto: Astrid Nydahl

 

I många år av bloggande har jag då och då återvänt till Hans Magnus Enzensbergers teori om de lågintensiva inbördeskrigen.  

 

I min reportagebok Black Country (2012) diskuterades begreppet i samband med de kriminella gäng som härjar i England, och särskilt då i West Midlands där begreppet "det svarta landet" har sina rötter (och härstammar från kolgruve-epoken).

 

I dag ter det sig minst sagt föråldrat.

 

Det som tillkommit kan beskrivas som ett högintensivt inbördeskrig. Islamismen har etablerats, den bjuder på återkommande terror men framför allt en året-runt-närvaro i form av massiv utbyggnad av moskéerna. De muslimska befolkningarna har ökat dramatiskt i hela Europa. Jag behöver bara gå ut ur mitt hem för att överallt mötas av de beslöjade kvinnorna.

 

Det jag såg i England åren 1998 – 2018 under tjugo år av resor och studier av det sjunkande landet är numera en förskräcklig vardag i Sverige.

 

Varje morgon när jag stiger upp finns det artiklar om det föregående dygnets gangstermord och sprängningar. I dag den 17 september är inget undantag. I går och i förrgår var inga undantag. Sverige är inte ”drabbat”. Den politiska klassen har – med aktivt stöd av befolkningen – skapat en kultur av bittra motsättningar och explosivt hat. Den högintensiva sociala och kulturella krigssituationen göds i varje liten by och stad över hela landet.

 

I DN kan man denna söndag också läsa om hur sossarnas ledning och en "arbetsgrupp för integrationsfrågor" åker till partikamraterna i Danmark. De eftersträvar "en samsyn" och man har svårt att tro att det är sant. Någon "samsyn" behövs knappast så länge samma politik tillämpas vid våra länders gränser, och i såväl förorter som stadskärnor. Ingen, bokstavligt talat ingen, skulle våga säga att kejsaren är naken. Vi är inte situationens härskare, det är situationen som härskar över oss i både Danmark och Sverige.

 

Det finns politiska grupperingar som säger sig kunna lösa detta. Antingen är de ohyggligt naiva eller så bedrar de oss avsiktligt. Ingen kan lösa situationen. Ingen.