 |
| Om bilden, se längst ner i bloggen |
"I morgon måndag är det 29 år sedan jag mötte Astrid för första gången. Jag var bjuden till Trefaldighetskyrkan - den fantastiska som är byggd i en epok då vår stad var dansk - för att tala om enfald och mångfald.
Men
jag hade inte ens börjat mitt tal, när jag i kyrkans mittgång fick
ögonkontakt med henne. Det slog gnistor! Det blev en direkt
djupförbindelse. Något jag aldrig tidigare i livet varit med om. Och så
blev det vi..."
Men det är ju helt fel!!! Dagens datum är i själva verket den dag då vi rent fysiskt blev ett par. Efter att ha suttit på restaurang åkte vi hem till Astrid, drack en flaska Spumante och tillbringade resten av kvällen och natten i en möbel som gjord för kärlek.
Det jag berättade om i bloggen hände minst en månad tidigare. Det var då jag var inbjuden till kyrkan. Efter det skrev Astrid och tackade mig. Jag ringde henne och resten är en vacker historia.
OBS:Bilden kan skvallra om hur jag mår och varför det mesta blir fel för mig. Sedan hjärtstoppet har min hjärna också visat sig vara skadad. Jag minns antingen fel eller inte alls. Jag säger fel och kallar människor vid namn de aldrig haft.
Hjärntrötthet är ett mycket vanligt fenomen efter så allvarliga hjärtproblem. Been there, done that som det heter i USA. En månad nedsövd på hjärtintensiven i Lund, därefter uppvak mm. Allvarlig hjärtinfarkt, 95% lunginflammation och (vanlig) influensa därtill för sex år sedan. Inget hjärtstopp dock.
SvaraRaderaFörstår därför hyggligt vad du igenom i vissa delar. Man får hitta sina gränser och acceptera en del. Bla minnesproblem.
Sven Melander kallade sina problem för att inse att man är på upploppet. Så är det tyvärr. Gilla läget och göra det bästa av vad man kan. Umgås med de man gillar (och välja bort andra).
Uppskattar väldigt att du i allt som händer fortsätter skriva. Sköt om di.
/Ingvar
Ingvar! Stort tack för din skakande och gripande berättelse.
SvaraRadera