Tatuerade och med skruvar i näsa och läppar

Foto: Astrid Nydahl

Några svenska kvinnor passerar. Redan i unga år handikappade av rejäl och blekfet övervikt. Tatuerade och med skruvar i näsa och läppar (de få männen är utrustade på samma primitivistiska sätt, de tycks komna från en annan planet, en jag inte är bekant med). Pratar som maskiner. Pratar betyder nu att de utstöter läten. 

Pasolini var redan på 1960-talet djupt pessimistisk, han kunde inte annat än instämma om någon hävdade att konsumismen hade segrat. Denna "nya fascism", säger Pasolini, har redan förstört alla klassbestämda värderingar, arbetare och bönder skäms över sitt klassursprung, och "om en gata är full av ungdomar så kan ingen längre - utifrån kroppens utseende - urskilja en arbetare från en student, en fascist från en antifascist..."

Det är just detta jag noterar. Alla ser lika hemska ut där de drar fram i parodier på klädsel och uppförande. Det är slöjdamerna som skiljer sig från mängden. Skulle de således vara ”bättre”? Jag skulle vilja påstå att de endast är annorlunda, de är fångar i något annat, något som förenar konsumism och starkt inre/yttre förtryck. Pasolini skrev hur man kan förhålla sig till en sådan omgivning:

Jag vet eftersom jag är en intellektuell, en författare, som försöker följa det som händer kring mig, som försöker ta reda på allt som skrivs, försöker föreställa mig allt det som jag inte vet eller som händer allt för långt borta - som försöker skapa en helhet av de desorganiserade och fragmentariska bitarna från vår politiska värld, som försöker återskapa logiken där allt tycks vara dubbelbottnat, vansinnigt och mystiskt. Allt detta är en del av mitt yrke, är själva drivfjädern i min yrkesutövning. (Ur Pier Paolo Pasolini: Jag vet, ur antologin Skrifter i fel tid, översättning av Ingamaj Beck)

Skulle någon idag - här i vår nordiska tillvaro - vilja eller orka formulera sig som Pasolini gjorde i denna text? Jag tvivlar på det, eftersom en intellektuell här blott är "en som skriver" och som känner sig bekvämast med arbetsförmedlingens definition "kulturarbetare". Sådana positioner intar den som varken ser vad som är högt eller vad som är lågt. 

Det skrå som inte ens stiger fram med en bildning som går utanför de egna texterna ska förstås hålla sig där. Satt på plats. Definierad. Rädd som en mus att ha fel åsikter och skriva fel saker. Pasolini var inte sådan. Det han inte redan visste ansträngde han sig att ta reda på. Just det behöver vi alla göra, till exempel genom att ställa frågan varför det ser ut som det gör på gator och torg numera. Lära av det. På djupet förstå.