Nathan Shachar: Sin egen värsta fiende. Essäer om spanska inbördeskriget

Foto: Astrid Nydahl

 

Levde man i vanföreställningen om att det goda och det onda var två sidor som stred i det spanska inbördeskriget kunde man av litteraturen för länge sedan ha fått en korrigerad och kanske rimligare bild. Av George Orwell erbjöds vi Hyllning till Katalonien som på sitt nästan brutalt uppriktiga sätt visar vilket smutsigt spel som spelades av Sovjet inom den ”goda sidan” och hur Spaniens kommunister med glädje spelade med i allt som kunde ge dem större inflytande över republiken än de förtjänade. Orwell var bara en av många som visade hur man kidnappade anarkister, trotskister och andra, förde dem till fartyg där de spärrades in för vidare transport till Gulag. Om de inte helt osentimentalt sköts vid fronten. Orwells arbete är för alltid förknippat med POUM-milisen.

Nathan Shachars bok Sin egen värsta fiende är ett exempel på hur givande historieskrivning kan bli när den grundas på egen och mångårig erfarenhet. Shachar var förvisso inte med då det begav sig, han är född 1951 (son till forne akademiledamoten Knut Ahnlund och Katarina Kraft), men han har ett livslångt och passionerat intresse för landet, dess kultur och historia.

Denna tegelsten, drygt sexhundra sidor, är som undertiteln säger en samling essäer om det spanska inbördeskriget. Det som i mina ögon gör dem så intressanta är för det första utgångspunkten i den egna, mångåriga erfarenheten, men också Shachars skarpa, kritiska blick, som gör att han ser igenom det som annars ofta blir sanningar när det i själva verket bara är propaganda eller klichéer. 

Bakgrunden känner vi. Att Franco och hans krets anfaller republiken 1936 med både materiellt och ideologiskt stöd av Hitler och Mussolini. Denna bakgrund är också - om än sann - klichéernas grundsten: med beskrivningen av dessa tre herrar glömmer man ofta bort att den fjärde spelaren, Stalin och hans sovjetiska regim, i högsta grad bidrog till krigets brutalitet och katastrofala följder. Vill man komma  närmare andra herrar – ty de är mest herrar – kan man bekanta sig med dem och förstå deras betydelse hos Shachar. Av boken lär vi att den röda tuppen var lika blodtörstig och grym som den svarta och att det mesta som skrivits om "antifascismen" medvetet eller omedvetet blundat för eller förminskat den sidan av saken.

Allt som är gripande och rörande i den består inte av frontrapporter och blodsspillan. Tvärtom är Shachars starka, både fysiska och kulturella, närvaro hos människor han mött under årens lopp i Spanien för mig ett bestående minne. Om inte annat så visar de hur inbördeskrigets fasor ända in i våra dagar tvingar människor till tystnad eller en förlamande rädsla.