Min längtan, och fadistans

Åhusstranden. Foto: Astrid Nydahl

 

Det finns ingenting som skaver mer än längtan. Jag tror att det var därför jag ägnade tjugo år av mitt liv åt fado och saudade.

Längtan kan förstås vara konkret och ha ett namn. Men lika ofta är den diffus, svårbegriplig och saknar namn.

I Ulf Bergqvists och min bok om Lissabon skrev jag om fadistan Joana Amendoeira:

Tjugofyra år ung bär hon en tvåhundrafyrtio år gammal erfarenhet: född fadista vet hon att varje ord har sjungits av många kvinnor före henne. När hon håller rosen i ena handen och mikrofonen i den andra, är det inte rosen som är ny. Som scenkonst har fadon möjligen lagt en eller annan teknisk landvinning till sin rekvisita. Men inget är annars nytt under solen: Joana Amendoeiras ansikte uttrycker samma längtan, samma smärta och samma njutning som Maria Severas gjorde och som Amálias bar vidare in i vår tid. Jag satt en hel kväll och såg på hennes ansikte. När sången upphört och samtalet tog vid förstod jag att all den visdom sången bar på stannat kvar i hennes ögon.