Min son Tobbes självmord

Foto: Astrid Nydahl

Jag försöker närma mig min sons död på ett rationellt sätt nu. Läser litteratur om självmord. Om det oerhörda och näst intill obegripliga. I en liten skrift hittar jag några kloka ord som jag så starkt känner igen mig själv i. 

"Det första man upplever är att detta inte är sant. Det gäller inte mig, det var någon annan. Man förnekar det som inträffat. Det är ett försvar som är ändamålsenligt, under en kort period. Man orkar inte med all smärta och ångest. Det känns som om man håller på att bli galen."

"Du nämnde ilska och vrede. Det är något av en förbjuden känsla, vilket gör att man tränger bort den och då kan den omvandlas i skuldproblematik. Så ilskan och vreden måste man våga visa och erkänna. Men man skall vara medveten om att den kan ta sig många olika uttryck. Att till exempel ilskan går ut över den döde är inte något unikt eller något att bli rädd för eller skämmas över." My Persson samtalar med Tom Lundin, psykiatriker vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, i skriften När den som står dig nära dör (SPP Skriftserie 1986)

För första gången på många år kom just vreden över mig, jag sa och gjorde saker jag aldrig trodde skulle komma från mig. Det var som om allt det förflutna och sedan årtionden försvunna i mitt liv kom tillbaka som en lavin. Den drog mig med sig. Jag fanns inne i lavinen, långt bortom den egna viljan. Jag kallade det först för chock. Men det var nog ilska och vrede. Den dagen fanns ingenting av det normala kvar. Allt präglades av döden. Som en skugga hänger den alltjämt kvar över mig, över oss.

Tobbe och jag uppe i Dudley Castle, West Midlands 2008

Och ändå tycks det räcka med en bild eller två för att han ska stå alldeles levande framför mig. Jag ser hans milda leende och hör honom tala med mig. Den där dagen i Dudley minns jag i detalj, det var en glad och positiv dag och Tobbe njöt av att resa runt i England. Fotboll, pubar, promenader.

När han stod inför problem sa han alltid "Shit happens" och fortsatte att lösa det. Det borde ha oroat mig när han mot slutet bytte till uttrycket "Vad då, det är ju bara livet". Det gjorde det inte. Inte alls. Jag tolkade det bara som jag tolkat alla andra slentrianuttryck han höll sig med. Ändå tror jag att han mot slutet blev alltmer övertygad om att livet inte kunde hållas särskilt högt eftersom det var så brutalt och hårt mot honom.