Magnus Utvik: Partiet som kom in från kylan. Från Zäta till Nooshi (Timbro förlag)

 

Uppgörelserna med kommunismen har vi läst under väldigt många år. Tongivande kritiker har skrivit verk som går till botten med den marxistisk-leninistiska teorin och praktiken. Flera av dem har blivit klassiker, som Arthur Koestler, André Gide och Stephen Spender.

 

Magnus Utvik är en av få svenskar som kan området tillräckligt bra för att uppgörelsen ska bli både substantiell och trovärdig. Som ex-kommunist och f.d. medlem i Svensk-albanska föreningen kan han både mentaliteten, texterna och praktiken.

 

Hans nya bok, Partiet som kom in från kylan, håller sådan kvalitet att jag gärna hade velat sätta den i händerna på människor som i årets riksdagsval följde Vänsterpartiets väg. Bokens underrubrik, Från Zäta till Nooshi, anger också att Utvik inleder där partiet föddes och följer det fram till dagens illa pålästa och populistiskt präglade partiledare Nooshi Dadgostar. Den Zäta som anges är förstås Zeth Höglund, partiledare för kommunisterna, dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti (1917-1924) efter tiden som vänster-socialdemokrat. Höglund var god vän med Lenin, vilket kan säga något om partiets väg från Sovjettroget, och medlem av Kommunistiska Internationalen.

 

Utvik bygger sin bok huvudsakligen på läsning och analyser av dokument, partiets och nyhetskanalernas. Offentliga handlingar säger det mesta man behöver luta sig mot om Vänsterpartiet. Men det tyngsta är ändå intervjuerna med människor som vet vad de talar om, som Ana-Marti Narti från Rumänien och Inga-Lina Lindqvist från Belarus. Men också när han samtalar med en partiveteran som Johan Lönnroth blixtrar det till (han gick med i VPK 1970).

 

Utviks bok är ytterst viktig. Den innehåller så mycket av grundläggande fakta att den kan fungera som uppslagsverk för unga människor som inte känner partiets historia, men ändå följer det. Kanske kan rentav Nooshi lära sig något? Hon kan börja med vad som står i partiets program, Utvik redogör sakligt för det.

 

Personligen är jag tacksam för att Magnus Utvik gör detta till sin uppgift. Han kan ämnet, har egen erfarenhet av kommunisternas ”inre liv” och han skriver en svenska som inte krånglar till det för människor som saknar den historiska kunskapen. Att följa vägen från SKP:s tidiga liv, via VPK:s slingrande och ofta hycklande politik fram till dagens vänsterparti är lärorikt också för att den visar så mycket av Sveriges specifika problem och utmaningar.