Karl Aage Rasmussen: Min sjæl gør ondt. Sergej Prokofjev mellem to verdener (Gyldendal)

 

Karl Aage Rasmussen är den främste på ett för mig begripligt språk att introducera och berätta om de stora komponisterna. Han har utgivit sådana verk om Glenn Gould, Robert Schumann, Gustav Mahler, John Cage, George Gershwin, JS Bach, Tjajkovskij och Brahms, och därtill också ett fantastiskt gripande porträtt av Svjatoslav Richter, både som pianist och judisk intellektuell i det sovjetiska samhället. Han har också skrivit böcker som handlar om musikhistoria och samhälle i essäns form.

Karl Aage Rasmussens nya bok handlar således om Sergej Prokofjev. Dess titel, Min sjæl gør ondt, är hämtad från hans sena år då han blev alltmer likgiltig inför både musiken och livet i allmänhet. Hur det blev så gör författaren på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förståeligt och tydligt.

Vem var denne Prokofjev? Född 1891 i den dåvarande ryska huvudstaden St. Petersburg valde han att, vid 27 års ålder, att lämna den nyfödda sovjetstaten för en karriär i USA. Det var dock inte frågan om någon utlandsflytt, utan han antogs fungera som ett slags kulturambassadör. Efter en mängd resor i det krigshärjade Europa och med en mängd konsertturnéer i Sovjet valde han att tillsammans med sin spanskfödda hustru och de två sönerna att flytta permanent till Moskva. Tiden var orolig, inte minst under detta 1930-tal efter att Lenin dött och ledarstriden stod het mellan Stalin och Trotskij. Vi vet vem som segrade och vilka fasansfulla konsekvenser det fick.

Prokofjevs hela livsbana tecknas övertygande, också under den turbulenta tid då han lämnar familjen för den betydligt yngre judiska flickan Mira, hon som hett uppvaktade honom och så småningom blev hans nya livspartner. Konsekvenserna för den första hustrun blev fasansfulla och hennes fängslande och deportation till Gulag måste ha varit ett stort svek och nederlag.

Nå, detta om Rasmussens livsteckning av Prokofjev, det som verkligen står i centrum för boken är ju hans livslånga musikaliska gärning. I Stalins land fick man navigera försiktigt. Kommunisterna ville ha ”enkla” saker som ”folket” kunde nynna på. Och vek man av från den linjen blev man granskad. Många stora kompositörer har fått erfara det, inte minst Sjostakovitj som Rasmussen också skildrat fint.

För Prokofjevs del blev det ett intensivt arbete på nya musikstycken. När en läkaren ordinerade honom att vila från komponerandet svarade han: ”Men jag fortsätter ju ändå inne i huvudet”. En skapande konstnär lever sin konst, det är det inte alla människor som förstår. Rasmussen gör det övertygande självklart.

Varje större verk av Prokofjev presenteras och analyseras i boken. De sätts också in i sina viktigaste sammanhang. Slutet på boken påminner mig om att den ytterst handlar om hur pass fri en konstnär kan vara i ett totalitärt samhälle. Och nog uppfylls jag av känslan att det är ett privilegium att få skriva utan att först få det godkänt av någon kommissarie eller icke-godkänt av någon bödel. Läser man Rasmussen förstår man varför.